HJÄRTATS MINNEN
Författare: Jan-Philipp Sendker
Antal sidor: 325
Första stycket: ”Alla historier handlar om kärleken, sa min morbror. De stora och de små, de vackra och de inte fullt så vackra, de som gör oss ledsna och de som ska trösta oss. Vi satt på golvet i köket. Ute hade det blivit mörkt och lite svalare. Min morbror började frysa. Jag reste mig, hämtade en filt, la den över hans axlar och satte mig igen. Framför oss knastrade en brasa. Jag tittade in i glöden och lyssnade på honom, fastän jag inte var säker på om jag förstod allt han berättade för mig. Det spelade ingen roll om historierna hade blivit till för hundra- eller tusentals år sedan i främmande, fjärran länder eller om de hade blivit påhittade i går kväll i en liten hydda på andra sidan floden, förklarade han. Alla stora berättelser kretsar kring ett och samma ämne: människans längtan efter kärlek.”
HANDLING:
Tolvårige Bo Bo bor med sin morbror i den vackra staden Kalaw. Hans mor har försvunnit, och hans far besöker honom en gång om året. Bo Bo har den sällsamma förmågan att kunna se precis hur människor runt honom mår.
När morbrodern försvinner behöver Bo Bo lära sig mer om sin dramatiska familjehistoria: om stor kärlek under politisk kris, konsten att förlåta och den mystiska sjukdom som drabbat hans mor. Bo Bo beslutar sig för att söka rätt på sin mor och sammanföra den trasiga familjen på nytt.
OMDÖME:
Äntligen kommer den avslutande delen i Burma-trilogin. ”Konsten att höra hjärtslag” tog sig rätt in i själen på mig och ”Hjärtats innersta röst” kom inte långt efter, men någonstans känns det som om det vore bäst att historien stannat där. ”Hjärtats minnen” är inte på något sätt dålig och det finns många inslag som man förväntar sig av en Sendker-roman: poetiskt språk, kärleken i centrum och tuffa livsöden i en del av världen som ofta faller i glömska. Miljöbeskrivningarna är målande och ger en väldigt välkomnande bild av Burma, dess myller, dofter, smaker och människor som förlitar sig på vänlighet och lugn i en värld som fortfarande präglas av osäkerheter, våld och orättvisor. Vi får fortsättningen på historien som i ”Hjärtats innersta röst” slutade när Julia lyckades hitta sin bakgrund i Burma när hon träffade sin sedan länge förlorade bror U Ba, morbror till Bo Bo. Det här är verkligen en historia som tål att läsas i ordning och förslagsvis inte för långt ifrån varandra. För mig var det sex år sedan jag läste ”Konsten att höra hjärtslag” och fyra år sedan ”Hjärtats innersta röst” och jag kände flera gånger att det varit fördelaktigt om jag läst denna lite tätare inpå de tidigare delarna. Det blir stundvis lite rörigt i släktträden och tillbakablickarna och jag får inte riktigt tillräckligt många repriser för att kunna komma ihåg allt som hänt tidigare.
Men det funkar fortfarande och det som framför allt fångar mig är att få lära känna U Ba djupare, en väldigt känslostyrd, omtänksam och jordnära människa som jag gärna hade druckit en kopp te tillsammans med. Även Bo Bo kliver fram som en ny, intressant karaktär och hans längtan efter sin familj löper som en röd tråd genom handlingen. För förutom kärlek handlar det mycket om längtan, längtan efter tillhörighet, längtan efter att hitta sig själv och framför allt längtan efter att hitta det där speciella något – eller någon - som till slut leder till att man kan hitta sig själv. Som alltid finns detta fina budskap i bakgrunden, men det är någonting som saknas.
”Hjärtats minnen” har inte riktigt samma känsla som tidigare delar, jag blir inte lika berörd och den stora upplösningen som verkat så mystisk till en början visar sig vara ganska menlös i slutändan. Det är bra, men inte så bra som jag hade hoppats när jag har andra delar att jämföra med. Människoöden träffar inte lika hårt, känslor tar sig inte lika djupt och historien i sig tillför inte så mycket. Om något ger kanske denna del ett fint avslut på en tidigare väldigt känslosam historia och den har sina fina stunder, men någonstans känns det som om någonting försvunnit längs vägen. Hårt uttryckt känns det som om författaren tappat intresse, lite mildare uttryckt skulle det kunna bero på att den helt enkelt inte lever upp till samma standard som sina föregångare. Oavsett hade det nog varit bäst om denna historia varit en duo istället för en trio, men som sagt, ett fint avslut.
