MIDSOMMARBRUD
Författare: Elisabeth Östnäs
Antal sidor: 315
Första stycket: ”Det är de tidigare mornarna hon har för sig själv, innan någon annan har vaknat. Hon är ensam, tung av barn och går långsamt ut mot hundkätten, där ingen skäller när hon närmar sig, men många fuktiga nosar hälsar henne välkommen. Hon sätter sig i mjölhundarnas kätte och Stutt hälsar henne med ett skall och ett gnyende – som alltid har hon med sig något gott åt dem från köket, fast hon vet att hon inte borde. Mjölhundarna ska hållas slanka och villiga till jakt, ändå gläder hon sig åt att de verkar så lugna och fridsamma – hennes hundar, hennes jaktsällskap. Nu när hon inte vågar sig ut i skogen är hon nöjd med att veta att de äter sig mätta. Det har de förtjänat, tänker hon, mina trogna kamrater, dem jag litar på. Där kom det. Dem hon litar på. Finns ingen annan?”
HANDLING:
Året är 1410. Ransta sätesgård börjar återhämta sig efter olycksdrabbade år och Karin vågar hoppas att hemmet ska bli vad det borde vara: bygdens främsta hästgård.
Men faderns pengakista skramlar tom och för att rädda gårdens framtid måste Karin gifta sig med bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. Han inleder snart sitt segertåg över Sverige, som fortfarande är illa åtgånget efter pestens härjningar. Karin är inte förälskad i sin man, även om hon ser upp till honom. Kanske skulle hon kunna bli lycklig ändå? Om hon bara kan glömma den där midsommarnatten.
OMDÖME:
Jag har följt serien ’Släkten’ ganska länge nu och har kommit fram till nummer 10. Det är inte en serie som går från klarhet till klarhet, det har gått lite upp och ner där den senast lästa delen – ”Skuggornas tid” – hamnat högt i toppen, kanske är detta en av anledningarna till att jag inte riktigt faller för ”Midsommarbrud”. Det är en intressant historia som målas fram och 1400-talet framställs som en av de mest intressanta tiderna av Sveriges historia. Det var här som missnöjet växte sig som starkast, människor började värdera sina egna liv och revolten tog sin början. Och någonstans där finns också bokens budskap och röda tråd: viljan till frihet, att försvara sitt hem och göra skillnad. Av alla karaktärer är det Karin och Engelbrekt som läsaren lär känna som bäst och det är sympatiska karaktärer som växer med varje sida. Karin är driftig och stark i sig själv och jag uppskattar hur hennes handlag med djur porträtteras på ett väldigt trovärdigt sätt. Engelbrekt är komplex, lika hård som han är mjuk, lika öppen som tillbakadragen och hans övergång till revolutionsledare bjuder på många intressanta vinklar. Det tar sin lilla tid för historien att riktigt komma igång och jag tycker om något att slutet bjuder på starkast känslor. Men slutet kommer ganska fort och det starkaste partiet är över på bara 30 sidor.
Det känns inte som om historien når ända fram och jag blir inte så berörd och engagerad som jag hade hoppats. Det är en intressant historia som målas upp men ibland blir det lite mycket historielektion, det är hemska människoöden som framställs med revolution, sjukdom och missnöje men mellan varven mattas tempot av lite väl mycket och en del av texten känns som utfyllnad. Det brister lite i balansen. Jag har helt enkelt inte så mycket att säga om ”Midsommarbrud” vilket tyvärr betyder att den inte gjorde så stort intryck på mig. Självklart kommer jag fortsätta följa serien, men jag hoppas att den kan börja klättra uppåt igen.
