FRÄMLINGEN
Antal sidor: 382
Första stycket: ”Om ni tillåter, sade främlingen, så skulle jag vilja berätta en historia för er. Resan är lång, och att döma av de där molnen kommer vi inte ur den här vagnen på länge. Varför inte bedriva tiden med berättande? Det passar ju precis en sen oktoberkväll. Sitter ni bekvämt? Bekymra er inte för Herbert. Han gör er inte illa. Det är bara vädret som gör honom orolig. Var var jag nu då? Vad sägs som lite konjak för att jaga bort kylan? Ni har väl inget emot en fickplunta?”
HANDLING:
Clare Cassidy är inte främmande för mord. Åtminstone inte i teorin: Hon undervisar i litteratur, med skräckförfattaren R.M. Holland som specialintresse. En gång om året håller hon en kurs för att dryga ut lönekuvertet, där studenterna djupdyker i det mörka, sällsamma författarskapet.
En dag förenas teori och verklighet på ett brutalt sätt när en av Cassidys kollegor hittas död. Intill offret hittas en lapp meden rad av R.M. Holland. Polisen är övertygad: lösningen till det makabra mordet finns i böckerna.
Clare är skräckslagen över tanken på att mördaren skulle vara någon som hon känner -och konfronterar alla sina rädslor i sin privata dagbok. Anteckningarna blir ett sätt att härda ut. Men så upptäcker hon en dag ett par okända rader i dag boken, skrivna med en handstil som inte är hennes: »Hej Clare. Du känner inte mig.«
OMDÖME:
Det här var den första boken jag läst av Elly Griffiths och det blir nog fler i framtiden. Jag skulle vilja beskriva ”Främlingen” som en psykologisk thriller snarare än en ren deckare, trots att dessa klassiska inslag finns invävda. Jag uppskattar också författarens förmåga att framställa en modern tolkning av en gotisk skräckroman. Det blir en lek med skräckromantiken som blandar mystik med gammal litteratur, vardagliga problem och ungdomars sökande efter identitet och mening med livet. Det blir som en utflykt till det gamla gotiska och tankarna förs till Edgar Allan Poe. Det är mörkt och tungt, men någonstans finns det ändå en liten ljusstrimma. Det behövs ju trots allt mörker för att kunna se ljuset. Och trots allt mörker blir det ändå aldrig becksvart, det är snarare ett mörker som ligger och kurar mellan raderna, likt de insprängda delarna av novellen ”Främlingen” finns mörkret som en röd tråd genom hela handlingen. Det handlar om vad som händer när mörkret tar över och vad människor är beredda att göra för att hantera det. I slutändan är det detta kusliga driv som verkligen bidrar till en klassisk bladvändare.
Berättelsen ges genom tre perspektiv: Clare, hennes dotter Georgie och inspektör Kaur. Ett val som ger en väldigt bra bredd på berättandet och många intressanta synvinklar om vad alla egentligen tycker och tänker, både om mysteriet och om varandra. Clare är en sådan där karaktär som jag har lite svårt för trots att jag i grund och botten gillar henne. Hon är lite svår att få grepp om och framstår som lika snobbig som jordnära, lika självisk som omtänksam, men bjuder ändå på många intressanta synvinklar och hennes kärlek för engelsk litteratur lyfter verkligen intresset för historien. Harbinder Kaur är istället den som bjuder på mest engagemang. En väldigt komplex karaktär som trots vissa drag av ironi och ofta lite överdriven sarkasm ändå framstår som väldigt varm och pålitlig. Rättfram utan att vara forcerad och rättvis utan att vara elak. Kanske är hon ibland lite snabb att dra förhastade slutsatser och förutfattade meningar om människor runt omkring, men vi har alla våra brister.
De olika berättarperspektiven skapar osäkerhet kring sanningen, men någonstans finns det ändå tillräckligt med ledtrådar för att lista ut hur alltihop ligger till och trots att jag anar ganska tidigt vem det är som ligger bakom morden läser jag med stort engagemang just för att jag aldrig kan vara riktigt säker. Det handlar snarare om en väldigt välgrundad gissning som i slutändan visar sig vara rätt. Men detta drar på intet sätt ner betyget, tvärtom uppskattar jag när läsaren får en ärlig chans att leka detektiv vid sidan om utan att det på något sätt blir alldeles för uppenbart. En fin balansgång som jag verkligen tycker att Griffiths lyckades med.
Ibland har jag bara lite svårt att köpa hur de olika karaktärerna agerar, vad de väljer att inte avslöja och varför. På ett sätt har jag svårt att sätta ord på vad det är som saknas men ibland känns det på något sätt lite för tillrättalagt. Ungefär i stil med ”Ja om hon hade avslöjat det där så hade ju historien blivit mycket kortare” men samtidigt verkar det inte riktigt logiskt att karaktären faktiskt väljer att inte avslöja det. Ett litet gruskorn som stör läsandet men allt som allt en stark historia som öppnat mitt intresse för Elly Griffiths.