DEN YTTERSTA RÄTTVISAN
Författare: Dag Öhrlund
Antal sidor: 329
Första stycket: ”Jessica Berger sprang för sitt liv. Sedan hon återfått medvetandet, tagit sig upp ur badtunnan och kräkts vatten hade hon rusat in i sommarstugan utan att bry sig om ifall Suzanne skulle stå där någonstans eller ej. Till sin lättnad hade hon inte sett väninnan någonstans. Hon visste inte varför Suzanne hade försvunnit och hon brydde sig inte. Hennes hjärna var upptagen av en enda tanke: Suzanne hade försökt dränka henne. Fly, fly!!”
HANDLING:
Domaren Suzanne Eriks förnekar sig inte. Den rättvisa hon inte kan skipa i hovrätten ordnar hon på fritiden, fortfarande genom att tvinga väninnan, prästen Jessica, att hjälpa henne. Men Jessicas ångest och tvekan växer sig allt starkare, inte minst sedan de mördat två poliser. Hon vill lägga det vidriga bakom sig och bilda familj med sin nya kärlek Anders. Suzanne ser hotet mot deras gemensamma aktioner och måste än en gång överväga vad hon ska göra med väninnan. Och när det gäller att städa undan oönskade människor blir Suzanne allt mer otålig och dessutom slarvig.
OMDÖME:
Serien om Silfverbielke var sannerligen en vild och omvälvande resa, och jag hade mina tvivel om den fristående serien om Suzanne Eriks efter att ha läst den första delen ”Domaren”. Efter att nu ha läst uppföljaren står mina tvetydiga tankar kvar. ”Den yttersta rättvisan” har liksom sin föregångare oerhört högt underhållningsvärde. Det är inte tråkigt någonstans och bjuder på både det ena och det andra. Trots detta når i alla fall inte riktigt upp i samma standard som Silfverbielke-serien, men det är hack i häl. Jag får ett välbalanserat hopkok av drama, spänning, våld, mord, sex och relationer, livskriser och vardagsproblem. Det är en typisk bladvändare med korta kapitel och rasande driv. Om något har Dag Öhrlund kommit att bli en författare som man kan lita på. Oavsett vad han skriver och i vilken genre så vet man att det kommer bli bra på ett eller annat sätt.
Självklart finns det saker att anmärka på. Kanske blir det lite mycket fokus på sex ibland. Kanske blir Suzanne lite väl stereotypisk och fortfarande en omgjord Silfverbielke med kvinnliga attribut. Lite på gränsen till tjatigt kan det bli när samma typ av psykopat skildras med samma typ av syn på samhället. Men författaren står för det han skriver och försöker inte hymla med det på något sätt. Det är skrivet som underhållning och i slutändan är det banne mig precis vad det är. Sammanfattningsvis är jag inte helt såld på konceptet, men trots detta sitter jag lik förbannat med näsan farligt nära sidorna och bara måste få veta hur det går. Jag vet inte hur mycket plats denna serie har att egentligen växa, då den fortsätter att vara en öppet lik kopia av Silfverbielke-serien i kvinnlig förpackning, men självklart kommer jag läsa fortsättningen. Bara för att det i sin enkelhet är så förbannat underhållande.