HENNES NYA NAMN
Författare: Elena Ferrante
Antal sidor: 493
Första stycket: ”Våren 1966 fick jag en plåtlåda med åtta anteckningsböcker från Lila. Hon var uppskärrad och sade att hon inte kunde ha dem hemma eftersom hon var rädd för att hennes man skulle läsa dem. Jag tog med mig lådan hem utan att säga något, kom bara med någon skämtsam kommentar om alla snören runt den. Under den perioden var vår relation riktigt dålig, men det var visst bara jag som tyckte det. De få gånger vi träffades verkade hon aldrig besvärad utan betedde sig tillgivet, och det kom aldrig ett ovänligt ord från henne.”
HANDLING:
Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Min fantastiska väninna” (första delen i ’Neapelkvartetten’) var jag lite splittrad och trots att jag efter denna del tycker jag har landat lite bättre i historien har jag fortfarande delade meningar. Det är på ett sätt mer intressant denna del och jag kan ta till mig handlingen på ett helt annat sätt. Jag möter denna gång Elena och Lila i den brutala tonårstiden, som i sig själv är en osäker och obarmhärtig period för de flesta ungdomar. Men i ett område där maffian styr, lojalitet ständigt skiftar, heder väger tungt och även små kränkningar ses som närmast en dödssynd medföljer en helt annan nivå av oroligheter. Det blir också en bok om mäns och kvinnors olika villkor, hur mycket plats man kan, får och kanske vill ta i ett samhälle där alla redan syns och hörs ganska mycket. Dynamiken som framträder mellan karaktärerna är verkligen intressant, ingenting är någonsin säkert och i och med detta ligger spänningen alltid i högkant.
Det riktigt magiska med denna serie sitter fortfarande i detaljerna, de omvälvande beskrivningarna och de psykologiska djupdykningarna. Det är verkligen olikt någonting jag någonsin läst förut. Men det är också i detta magiska som en av bokens största svagheter finns, en paradox som för mig är svår att svälja. Det är ständigt på gränsen till för mycket, ständigt på gränsen att bli för långdraget och denna tryckande balansgång skapar någonting som ofta skaver för mig. Men språket i sig är riktigt intensivt på ett sätt så att man inte kan låta bli att fängslas. Oavsett den farliga balansgången mellan magi och flopp har författaren en säregen förmåga att verkligen förmedla ett budskap på gränsen till att det smärtar. Denna längtan efter att bli vuxen, att få ta del av livet på riktigt, skapa sin egen väg och forma sin egen framtid i en verklighet som hela tiden verkar röra på sig. Det är verkligen fantastiskt framställt.
Men någonting som jag verkligen motsätter mig till är denna hyllning över Elena och Lilas vänskap. Detta blir sannerligen som att sätta deras vänskap under mikroskop och jag får läsa om varje tanke, varje hemlighet och varje undangömd vrå av denna dysfunktionella relation. Självklart kommer få relationer utan motgångar, men den vänskap som växer fram mellan dessa två kvinnor är enligt mig så långt ifrån en meningsfull relation som en sådan typ av relation ska vara. Det Elena och Lila har är en påtvingad vänskap som fötts ur en nödvändighet att ta första bästa livlina för att kunna överleva i en värld av kaos, men vänskapen i sig klingar så falsk. Det här är inte en vänskap, det är snarare en maktkamp, eller en terrorbalans. Jag blir riktigt illa till mods när jag gång på gång tvingas inse hur kuvad Elena är, och hur manipulativ och elak Lila är till den gräns att jag inte ens kan känna medlidande när hon drabbas av hemskheter. Det är förvisso mycket spänning och intresse som ligger i just (den så kallade) vänskapen mellan Elena och Lila, men jag undrar om denna dysfunktionella dynamik kommer att bli svårare för mig att hantera i kommande delar. Det är någonting som återstår att se.