MÖRKRET
Författare: Ragnar Jónasson
Antal sidor: 255
Första stycket: ” ’Hur fick du tag i mig?’ frågade kvinnan som satt mitt emot polisinspektör Hulda Hermannsdóttir. Rösten var ostadig och i ansiktet stod rädslan skriven. Hulda var van vid det mesta, och det var inte ovanligt att de hon talade med kände sig osäkra, ochskå de som inte hade något att dölja. Det var helt enkelt ingen avslappnad situation att behöva sitta och svara på frågor från en polis, vare sig på ett regelrätt förhör inne på polisstationen eller under ett informellt samtal som detta.”
HANDLING:
En ung kvinna hittas död på en enslig strand. Här sökte hon skydd. I stället fann hon sin grav i vågorna. En förhastad polisutredning bedömer händelsen som självmord. Hulda Hermannsdóttir, kommissarie vid Reykjavikpolisen, tvingas till en tidig pension. Dessförinnan ges hon möjlighet att åta sig ett sista fall. Hon vet exakt vilket hon ska välja. Och vad hon finner är något avsevärt mycket värre än självmord. Ändå har hon svårt att få ut ens den mest elementära information i fallet. När Huldas egna kolleger försöker bromsa utredningen, finns till sist bara ett sätt kvar. För att avslöja sanningen riskerar hon sitt eget liv.
OMDÖME:
Det här var en ganska kort deckare, avskalad och simpel men ändå alldeles lagom och så välbalanserad. Dryga 200 sidor som fortfarande knockade mig fullständigt. Bortblåst är den stereotypa, buttra, manliga kommissarien med alkoholproblem och familjetrubbel. Istället möter vi en äldre kvinna med kraftigt driv på väg in i pensionen. En kvinna med en tuff bakgrund som nystas upp allt eftersom, en tärande karriär i ett hav av karlar och ett envist glastak. Hon är ingen romanhjältinna, utan snarare en helt vanlig kvinna med rejält bagage som blivit tillräckligt prövad i livet och nu oroar sig inför nästa steg. Och jag tycker verkligen om Hulda. Hon är lika vresig som hon är varm, lika misstänksam som hon är öppen, väldigt mänsklig och hennes svårigheter att öppna upp för ett nytt partnerskap på ålderns höst är skrivet med en stor omtänksamhet och värme som går rakt in i hjärtat.
Den isländska miljön sätter en trevlig ton för handlingen. Det är kallt och kargt, men fortfarande storslaget och de isländska städerna skapar alla sin egen touch av en slags unik idyll som alla trots vacker natur kommer med sina svårigheter och hemligheter. Drivet hålls igång genom Huldas detektivarbete. Blev kvinnan mördad? Vem är skyldig? Frågorna är ständigt närvarande. Slutet kom som en absolut chock och jag tror aldrig att jag har läst en sådan brutal upplösning. Jag kan inte avgöra om det är för hemskt eller egentligen alldeles perfekt. Kanske är det lite både och. Jag är i alla fall själv i upplösningstillstånd efter sista sidan. Blir lyckligt överraskad när jag inser att detta bara är en bok av många i en serie om Hulda, som då kommer handla om hennes tidigare liv, och jag ser verkligen fram emot att träffa henne igen.
