UNDER LONDONS BROAR
Författare: Jojo Moyes
Antal sidor: 501
Första stycket: ”Han såg hennes gula klänning innan han såg henne. Den lyste i den tilltagande skymningen, som en fyrbåk i bortre änden av stallet. Han stannade till en stund, visste inte om han vågade tro sina ögon. Sedan sträckte hon upp sin bleka arm, Gerontius böjde sitt smäckra huvud över boxdörren för att ta emot den godbit hon hade att erbjuda, och själv halvsprang han emot dem, med stövlarnas stålhättor klickande mot de våta stenarna.”
HANDLING:
Fjortonåriga Sarah lever för sin häst, Boo. Hon har fått den av sin morfar Henry, med en förhoppning om att hon i framtiden ska lyckas komma in på en prestigefylld fransk ridskola och följa i hans fotspår. Men när Henry hamnar på sjukhus får Sarah problem, och plötsligt riskerar hon att mista både Boo och drömmarna om Frankrike.
Advokaten Natasha står alltid på de svagas sida. Men i privatlivet är det desto kämpigare: trots att de skilt sig tvingas hon fortfarande dela hus med sin karismatiske exmake Mac. När Sarah dyker upp i Natashas värld bestämmer hon sig för att strunta i alla regler och ta den unga tjejer under sina vingar. Och det beslutet kommer förändra allt i Natashas liv.
OMDÖME:
Jag har läst mycket av Moyes innan och hon har kommit att bli en riktigt favorit. Liksom Lisa Jewell har Moyes en säregen förmåga att skapa levande karaktärer. Till och med Sarah träffar helt rätt, trots att hon många gånger får en att sucka högt och undra vad hon egentligen håller på med. Men hon är ju ändå en ungdom, i sig själv väldigt självsäker, driftig och modig som få, men samtidigt naiv, efterklok och stundvis dumdristig, lite som en ungdom brukar se ut. Sarahs kärlek till hästar lyser tydligt och trots att jag själv inte är en hästtjej är det nästan jag får en längtan efter att få sitta på en hästrygg. Det handlar om att våga lita på sig själv, men också om att våga lita på andra människor. Hur vet man att man kan lita på någon? Och när är det värt att chansa? Det handlar om att våga gå sin egen väg, men också inse att man kanske behöver hjälp av andra på den vägen.
Det är stundvis väldigt gripande, mycket är vardagligt men i det vardagliga ligger oftast en särskild nerv, en spänning som alltid går att ta på. Det är stress över jobb och relationer, känslan av att inte räcka till och svårigheten att pussla ihop vardagens alla aktiviteter. Rädsla över framtiden, att känna sig utanför och längtan efter någonting annorlunda. Det finns alltid någonting att känna igen sig i. Det är mysigt, men i det mysiga finns en svärta. Livet kan vara underbart och fungera, men det kan också vara svårt och gå åt helvete. Och i denna paradox finner Moyes sin sanna gnista.
”Under Londons broar” var riktigt bra, och det finns stunder som verkligen griper tag. Men det tar en stund för mig att komma in i handlingen och om jag jämför med andra favoriter saknas det någon slags magi för att det ska nå full pott. Men den lägger sig fortfarande i toppen bland alla andra av Moyes böcker, och jag längtar redan efter nästa.