BARA BÖCKER!

 

Författare: Arto Paasilinna

Antal sidor: 192

Första stycket: ”Tio galna tjurar galopperade med fradgan skummande runt mulen tvärs över plåtslagare Väinö Volotinens gårdsplan. Sommarens förfärligaste åskväder hade överraskat flocken. – Mamma, kom och titta, fort! skrek barnen gällt in mot kammaren där plåtslagarhustrun just höll på att föda fram minstingen. Trots de kraftiga värkarna tog sig Siiri Volotinen upp ur sängen och hasade nyfiket bort till fönstret. – Det är åskan som skrämt vettet ur dem, slog hon fast och återgick sedan till födandet.”

 

HANDLING:

Volomar Volotinen är en försäkringstjänsteman med ett obändigt behov av att samla på allehanda saker. Inget är för stort eller för litet och inte heller lagen kan stoppa denne samlare. Hans längtan att ständigt skaffa fler prylar för honom runt om i världen, från norska Ishavet i norr till Saudiarabien i söder. Ibland lyckas han till och med övertala sin hustru Laura att bistå honom när han kommit över något han inte klarar av att forsla hem på egen hand.

 

OMDÖME:

Som alltid när man läser en bok av Arto Paasilinna finns ett visst underhållningsvärde och jag möts av en slags blandning mellan ”Hundraåringen” och ”Fakiren som fastnade i ett skåp”. Det ena leder till det andra och något obetydligt leder till något ofattbart. Jag skulle inte säga att det är en bok att skratta högt till, snarare fnittra åt lite då och då. Den gyllene regeln med Paasilinnas böcker är dock att låta det gå lite tid mellan böckerna för att inte karaktärerna ska gå i varandra. Jag gillar Volotinen som karaktär (trots att han liknar alla de som kommit före honom), han är som den typiska finska schablonen: introvert, samlad, en ganska torr yta som ändå rymmer ett trevligt inre, omtänksam när nöden kräver och alltid artig. Han gör inte alltid de smartaste valen men lyckas ändå komma undan med det mesta. Varje kapitel är ägnat åt en speciell artefakt som till slut blir en del av Volotinens samling och han möter några minst sagt intressanta karaktärer längs vägen. Det är minst sagt en vidsträckt resa som ryms inom bokens fåtal sidor, men kanske hade jag önskat att resan hade varat lite längre.

Med en sådan stark och ingående början hade jag önskat ett mer komplett slut. Överlag känns det som om boken hade vunnit på att vara lite längre och gå lite djupare snarare än att bara hoppa från ställe till ställe. Ganska ofta känner jag med Paasilinnas böcker att han nog hade vunnit på att skriva färre böcker och ägna dessa lite mer tid, än att spotta ut flera böcker per år som i slutändan mest bara liknar varandra och inte riktigt känns helt färdiga. Allt som allt en trevlig liten roman att dra på munnen åt, men jag vet att Paasilinna kan bättre.