HOPPA IN DÅ!
Författare: Ulla Bolinder
Antal sidor: 284
Första stycket: ”Kära dagbok! Nej, så ska jag inte börja, för det är larvigt. Nu är det i alla fall nytt år och 1964! Vad kan det året bära i sitt sköte då, tro? Ja, det återstår att se! Det är bland annat det som den här boken ska handla om. Jag har inte avlagt några nyårslöften, för såna kan man ändå aldrig hålla, men jag har som föresats att jag ska försöka bli lite flitigare i skolan den här terminen. Igår på nyårsafton var jag med mamma och pappa hos Stig och Anita. Vad E-L gjorde mer än att hon var på stan vet jag inte, för hon har inte ringt än.”
HANDLING:
Året är 1964. Kicki och Eva-Lena är tonårsflickor i Uppsala. På dagarna går de i flickskolan och på kvällarna bland raggarna på Svartbäcksgatan. I sitt sökande efter någon att tycka om hoppar de förväntansfullt in i det ena baksätet efter det andra. Och de vet vad som förväntas av dem.
OMDÖME:
Jag hade vissa förväntningar på ”Hoppa in då!” och kände att den kanske kunde likna ”Lollo” som träffade mig rakt i hjärtat, och till viss del gör den väl det. Jag möts av en tydligt beskriven ungdomskultur på 60-talet där kläder, bilar, filmer och musik framställs med stor trovärdighet. Det riktigt osar 60-tal. Det handlar om stark vänskap som inte alltid är självklar, drömmar som inte alltid är möjliga och det fåfänga hoppet som får de flesta att ramla ner i djupa, mörka hål med ett fortsatt leende på läpparna. Kicki och Eva-Lena visar ett gripande porträtt av ungdomars tankar och problem, men tyvärr fastnar det inte.
Med risk att låta väldigt elak känns hela romanen väldigt tradig, dagboks-perspektivet fungerar inte riktigt som det ska och det händer inte så mycket, och när det väl händer något så känns det på något konstigt sätt som att det ändå inte gör det. Varken Kicki eller Eva-Lena väcker någon sympati och jag förstår att ungdomar i den åldern har en tendens att vara lite naiva och sakna en utvecklad känsla för konsekvenser, men detta är någonting i hästväg. Kapitel efter kapitel grämer de sig över perversa killar som tafsar, men aldrig händer det någonting. Om de inte vill bli tafsade på, varför hoppar de då in i främmande bilar hela tiden? Till slut handlar allting om vilket märke det är på bilarna och hur alla killar ser ut. Det blir väldigt upprepande och tyvärr kan jag inte låta bli att känna att detta kanske var ett litet slöseri med tid.