SVINALÄNGORNA
Antal sidor: 260
Första stycket: ”Puti. Katten hette Puti. När vi ropade på henne över balkongräcket ändrades hennes namn till Tipu. PuutiPuutiPutiPutiPuTipuTipuTipuTipuu. Hon fick ungar som vi dränkte, alla utom en. Den var randig liksom Puti och fick heta Tipu. Sedan lämnade vi Puti till gasningen och Tipu blev familjens nya jägare och kelgris. Hon satte klorna i små sparvungar, möss och sorkar. Det krasade under soffan, det luktade lik under sängen och hår och fjädrar irriterade pappa till svordomar som kom stötvis. Voi vittu, voi vittun vittu. Voi vittun vittun vittu. Som om det var kattens fel.”
HANDLING:
Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag.
Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.
OMDÖME:
Det här är en bok som jag tänkt mig att jag ska läsa väldigt länge men det har liksom aldrig blivit av. Nu kan jag dock förstå varför ”Svinalängorna” är så pass omtalad som den är. Det är en väldigt komprimerad men samtidigt slagkraftig roman om kaoset som pågår mitt i det som för många tycktes vara ett paradis. Det börjar bra och familjen hittar lyckan i de allra minsta saker - som ett kylskåp, ett golv utan hål i och fönster som går att öppna och stänga - men allt eftersom börjar vardagen att urarta. Det handlar om hur små handlingar kan få enorma konsekvenser och hur det är att växa upp i en verklighet där det inte finns någonstans som känns säker, inte hemma, inte hos kompisar, inte utomhus. Jag blir verkligen en del av denna otänkbara verklighet och allting återges med skrämmande exakthet. Jag får veta hur det känns, hur det låter, till och med hur det smakar och luktar genom Leenas perspektiv som går omkring som en levande död och önskar att någonting ska hända, att någon ska komma och rädda henne. Det är en komplicerad bild som målas upp där barnen får ta den största smällen, inte fysiskt men psykiskt. Konstanta löften och återfall skapar en osäkerhet som är svår att förstå sig på, trots att jag personligen har vissa erfarenheter av att se hur alkohol kan förändra en familjemedlem. Det är riktigt gripande och allt jag vill är att hoppa in i boken och ge Leena en stor kram och säga att allt ska bli bra.
Om jag ska peta på något så är det språket. Det korta och koncisa språket ger ett tydligt sken av att vara från Leenas perspektiv, vilket i sig inte är något fel, men ibland blir det lite hattigt. Sedan känns det inte som att jag lär känna någon annan än just Leena. Alla vuxna bara dricker för mycket och alla barn är lika rädda som Leena, men mycket mer än så uppfattar jag inte. Jag hade velat se lite mer djup i karaktärerna. Men trots detta finns det mycket djup i handlingen och jag får med mig en dold bild av 60-talets mörka baksida som tyvärr är minst lika aktuell för många familjer idag. ”Svinalängorna” för med sig ett viktigt budskap som tål att diskuteras, om och om igen.