JOKERN
Författare: Markus Zusak
Antal sidor: 348
Första stycket: ”Bankrånaren var värdelös. Jag vet det. Han vet det. Hela banken vet det. Till och med min bästa kompis, Marvin, vet det, och han är ändå mer värdelös än bankrånaren.”
HANDLING:
Ed Kennedy är en nolla utan framtid. Han kör taxi olagligt, spelar kort utan framgång och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Vid sin sida har han Portvakten, en illaluktande, kaffedrickande hund. Eds liv är långtråkigt och medelmåttigt tills han av misstag förhindrar ett bankrån. Det är då det första esset dyker upp och hans liv förändras.
På ruter ess står tre adresser och tre klockslag nedskrivna. Ed vacklar mellan rädsla och nyfikenhet och sakta övertygar han sig själv om att hjälpa människorna som bor på de olika adresserna. Människor som precis som han själv behöver hjälp. Fler spelkort med uppdrag och kryptiska ledtrådar dyker upp och genom uppdragen förändras Eds liv och han blir något mer, något bättre än han var från början. Tills bara en fråga återstår: vem är det som skickar spelkorten?
OMDÖME:
Det här var en bok som gör mig lite kluven. Jag skulle vilja säga att jag får samma känsla som när jag läste ”Grace” av Anthony Doerr och insåg att denna faktiskt blev skriven innan ”Ljuset vi inte ser”. Detsamma gäller ”Jokern” som jag inser faktiskt är skriven innan ”Boktjuven” (som för övrigt råkar vara min absoluta favoritbok of all times). Det blir lite som att läsa böckerna i fel ordning trots att de inte har någonting med varandra att göra, men det märks tydligt att författarna verkligen har utvecklats under tiden. ”Jokern” är med detta sagt en bok med potential, men det känns inte som om författaren riktigt har hittat sig själv än. Det är karaktärer som är lätta att relatera till, det är människor med många brister som ändå hankar sig fram i livet och lyckas göra det bästa av situationen, precis som livet mest brukar vara. Ed Kennedy är sannerligen en intressant karaktär som bjuder på många överraskningar. Hans inre resa från osäker, misslyckad nörd till impulsiv, ja-sägande antihjälte är verkligen en resa som bjuder på mycket: skratt, twister, smärta och självinsikt. Överlag är detta en väldigt innovativ handling som jag aldrig läst maken till förut. Kanske är det inte allting som riktigt går ihop på de mest logiska sätt och någonstans drar det ner bara lite på betyget, men jag skulle säga att det fortfarande är en historia som är värd tiden.
Det är spännande, mystiskt, stundvis hjärtskärande och mitt i allt detta finns en liten kärlekshistoria som kronan på verket. Språket visar på bra flyt och likt ”Boktjuven” anammar författaren en teknik där han låter bokens berättare, i detta fall Ed själv, prata direkt till läsaren. Han ställer frågor direkt till mig, ställer mig mot väggen och på ett smidigt sätt tvingar mig att tänka vad jag hade gjort i en liknande situation. Ett författarknep som jag personligen verkligen uppskattar. Jag tycker man följer med på ett helt annat sätt i historien, den blir mer en del av dig. Språket bjuder också på en hel del sarkasm och komik, men alltid i kombination med en slags rak ärlighet. Det är rättframt och ibland sårande, men alltid nödvändigt och visar en sida av sanning som vi kanske skulle tjäna på om den kom fram lite oftare. Vissa saker kanske man ska hålla för sig själv om vad man tycker och tänker om någon, men kanske är en liten bit av det någonting som faktiskt skulle hjälpa den personen att växa? Kanske är en liten bit av det någonting som också skulle kunna hjälpa dig själv att växa? Det är en fin balansgång och författaren lägger fram dilemmat med bravur.
Som sagt är det en bok med stor potential, men jag köper inte riktigt allt. Det är som en slags kombination av verklighet och magi, men det drömlika blir på ett sätt inte riktigt fiktivt nog (jag jämför exempelvis med ”Nattens cirkus” av Erin Morgenstern). Det slutar med att jag har svårt att få grepp om handlingen och det känns som en riktigt stark historia som inte riktigt når dit den strävar efter. Med detta sagt är det fortfarande en väldigt intressant handling med stort engagemang som bjuder på många eftertänkvärda stunder och det märks i sin helhet att detta är en författare som med lite mer träning kommer att landa i toppen. Och ”Boktjuven” var verkligen den bok som gjorde denna profetia sann. Efter denna har jag också läst ”Inget mindre än ett mirakel” och trots att den inte riktigt nådde upp i samma standard så befäster den Markus Zusak som en författare att hålla ögonen på. Jag hoppas på fler böcker av författaren i framtiden.