FJÄRILSRUMMET
Författare: Lucinda Riley
Antal sidor: 617
Första stycket: ” ’Kom ihåg, mitt hjärta, att du är en älva som tyst svävar över gräset på florstunna vingar, redo att fånga ditt byte i ditt silkesnät. Titta!’ viskade han i mitt öra. ’Där sitter han, längst ut på bladet. Nu, flyg!’ Precis som han hade lärt mig blundade jag ett par sekunder, ställde mig på tå och föreställde mig att mina små fötter lättade från marken. SÅ kände jag pappa ge mig en lätt knuff framåt med handflatan. När jag slog upp ögonen riktade jag in mig på det hyacintblå vingparet och flög de två korta stegen fram för att kunna svepa mitt nät över syrenbuddlejans skira blad där den svartfläckiga blåvingen satt.”
HANDLING:
Posy Montague fyller snart sjuttio och bor fortfarande i sitt vackra familjehem, Admiral House i Suffolk. Här tillbringade hon sin barndom och här har hon själv uppfostrat sina barn. Men trots alla fina minnen och den fantastiska trädgård hon själv har skapat, inser Posy att hon inte längre kan blunda för verkligheten. Huset håller på att förfalla och hon måste sälja det.
Som om inte det vore nog dyker plötsligt Freddie upp hennes stora kärlek som övergav henne för femtio år sedan. Posy har svårt att lita på honom, och det hon inte vet är att både Freddie och Admiral House döljer en fruktansvärd hemlighet.
OMDÖME:
Jag har tidigare positiva upplevelser av Lucinda Riley efter att ha läst serien om ’De sju systrarna’ där jag än så länge läst de fyra första böckerna – De sju systrarna, Stormsystern, Skuggsystern och Pärlsystern. ”Fjärilsrummet” kommer med det innehåll man kan förvänta sig av en Riley-roman, men den når inte riktigt upp i samma känsla. Det är en historia som innefattar en hel livstid, släkthemligheter, komplicerad kärlek och arvsynd, men också moderna teman så som hustrumisshandel, otrohet, ekonomiska problem och envisa barn. Det är kärlek, mysterium och drama i en enda salig blandning och det handlar om hur små missförstånd kan växa sig oroande stora och hur ett perfekt yttre kan raseras inom sekunder. Det är Posy som är den röda tråden och hennes relation till en älskad fader och en frånvarande moder sätter tonen som i slutet visar på en omvälvande upplösning. Återigen är jag imponerad över Rileys förmåga att skapa trovärdiga och säregna karaktärer. ”Fjärilsrummet” innefattar många namn men det är aldrig svårt att hålla dem isär. Det skiftar också både i berättarpersoner och tidsaspekter men det är aldrig svårt att hänga med i svängarna. En sannerligen uppskattad talang att besitta som författare.
Som alltid med Rileys böcker är detta en typisk verklighetsflykt att ta till när ens eget liv kanske inte riktigt går som man vill. Man vet vad man får och man vet att det alltid ordnar upp sig i slutet. Men någonstans brister det lite för mycket i trovärdigheten. För det första är detta ett typiskt ”tala ur skägget”-drama som gränsar till det frustrerande. Hade alla karaktärer betett sig som man vanligtvis gör skulle detta drama ha varit slut på under 100 sidor och trots att det kanske inte är något att sträva efter blir det bara lite för uppenbart i denna bok. För det andra brister det i dialogerna och författaren tummar verkligen på trovärdigheten. Människor pratar verkligen inte såhär med varandra. Detta fungerar på något konstigt sätt i syster-serien på grund av ett slags särskilt magiskt skimmer, men här blir det alltför påtagligt. Alla är alldeles för förstående, förlåtande och ger alldeles för mycket komplimanger (jag läste meningen ”tack för att du är så fantastisk” alldeles för många gånger). Det låter cyniskt att bli bitter för att folk uppträder trevligt mot varandra men det blir bara för mycket. Det är öden och händelser som berör men jag kan inte riktigt ta dem till mig när de serveras i denna ofantligt sockersöta framtoning, vilket är synd för historien i sig är verkligen genomtänkt.
Så sammanfattningsvis en roman som inte riktigt når upp i samma standard som Rileys andra böcker jag läst. Hennes specifika författartalanger fungerar som bäst när de kombineras med det alldeles speciella skimmer som finns i syster-serien och trots att detta inte riktigt var min typ av bok kommer jag fortsätta läsa Lucinda Riley och väntar på att ”Månsystern” ska komma ut som pocket.
