EN HALV GUL SOL
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Antal sidor: 679
Första stycket: ”Husbonden var lite galen; han hade tillbringat alltför många år utomlands och läst alldeles för många böcker, han pratade för sig själv på kontoret, svarade inte alltid när man hälsade på honom, och han hade alldeles för långt hår. Ugwus moster berättade allt det här med låg röst när de gick på stigen. ’Men han är en bra människa’, tillade hon. ’Och så länge du jobbar bra så äter du bra. Du kommer till och med att få kött varje dag.’ Hon stannade till för att spotta; loskan lämnade hennes mun med ett sugande läte och landade på gräset.”
HANDLING:
Olanna och Kainene är så olika som två tvillingsystrar kan bli. Olanna har ärvt sin moders mjuka kvinnliga skönhet och hon gör sig till vän med alla. Kainene är sluten och hård och bestämmer sig tidigt för att gå i sin välbeställda faders fotspår och bli affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir blixtförälskad i henne men hon funderar inte ett ögonblick på att bilda familj till skillnad från Olanna som flyttar ihop med sin stora kärlek, den politiskt engagerade Odenigbo. Hos Odenigbo möter vi också hans unge tjänare Ugwu, en fattig pojke från landet som i tidig ålder visar att han har huvudet på skaft och behandlas som en i familjen.
Men det är svåra tider i Nigeria även för de privilegierade och när kriget bryter ut blir de alla offer för fruktansvärda händelser som sliter sönder deras liv. Hem och familj splittras, Ugwu blir tillfångatagen och tvingad att gå ut i strid, Olanna och Richard söker tröst hos varandra och ideal och lojalitet testas och förskjuts för alltid.
OMDÖME:
Det här var sannerligen en upplevelse utöver det vanliga, på många sätt. Det är lika vackert som det är fruktansvärt och jag möts av ett myller av färger, dofter, smaker och ljud i en tät miljö med stor intensitet trots ett ganska lågmält tempo. Trots sina nästan 700 sidor går ”En halv gul sol” fort att läsa och den är sannerligen omfattande på alla sätt och vis framställd med ett kraftfullt språk som hela tiden skapar en närhet till det som beskrivs. Olanna och Kainene är riktigt starka karaktärer som bara växer med tiden och genom dem får läsaren lära känna ett omfång av människor som alla lever i en verklighet som är i ständigt kaos, där ingen går säker och där fattigdom, svält och död blir en del av vardagen oavsett tidigare klass. Jag får följa dessa systrar och deras närmaste släktingar och bekanta under ett årtionde, från början på 60-talet till slutet av Biafras existens. Historien ges ur två perspektiv genom tidigt eller sent 60-tal och visar skickligt på två nästintill helt olika världar. Det går från ett nyss självständigt Nigeria fullt med förhoppningar, drömmar och framtidsplaner, till Biafras utbrytning som självständig republik och med detta följer massakrer, brutalitet, hat mellan stammar och svält. Genom flertalet karaktärer får jag en känslosam bild av synen på människor, relationer och förändring och det blir lika mycket en historielektion som skönlitterär roman som skildrar en del av den afrikanska historien som tidigare varit relativt okänd för mig.
Så många undanträngda trauman som denna kontinent gått igenom som fått stå tillbaka för så många andra historiska punkter, så som andra världskriget, Pearl Harbor och franska revolutionen. Biafra har sedan tidigare för mig bara varit ett ord som många andra, ett ord associerat med svält, men som jag nu inser rymmer så mycket mer. Det handlar om längtan efter frihet, brinnande hat, impulsiv kärlek, skiftande lojalitet och ständig oro. Jag blir nästintill arg när jag tänker på hur lite jag vet om denna del av historien. Så mycket fruktansvärt som pågick under denna tid, så mycket hat och så mycket död, och trots detta har det varit skrämmande tyst om detta i västerländska historieböcker. Det är mycket politik som framförs och det är tjockt med diskussioner om roller och planerade kupper och inblandningar hit och dit, men i slutändan är det viktigaste inte själva politiken utan människorna som tvingades leva i den. Det handlar om människor, vad de tvingas gå igenom, se och uppleva inte bara under kriget utan även efter. ”En halv gul sol” ger ett väldigt engagerande porträtt av människan och kanske framför allt mänskligt lidande. Den visar hur vi som människor påverkas av krig, hur vi formas, anpassas, ärras, utan hänsyn till vilken kontinent vi råkar befinna oss på. Vi är alla människor, och detta är en del av historien som förtjänar att berättas om och om igen.
Det enda som drar ner betyget är att jag har väldigt svårt att hålla isär alla namn, bland annat på grund av ett omfattande persongalleri, men också för att jag personligen har pinsamt svårt att hålla isär namn som för mig är främmande. Bara ännu en påminnelse att jag måste ta mig tiden att läsa fler böcker av detta slag och jag kommer definitivt att läsa mer av Ngozi Adichie i framtiden.