GILEAD
Författare: Marilynne Robinson
Antal sidor: 249
Första stycket: ”Igår kväll sade jag till dig att jag en dag kanske skulle försvinna och du sade: Vart, och jag sade: Till Vår Herre, och du sade: Varför, och jag sade: För att jag är gammal, och du sade: Jag tycker inte att du är gammal. Och sedan smög du in din hand i min och sade: Du är inte särskilt gammal, som om saken därmed var avgjord. Jag sade till dig att du kanske skulle få ett liv som var väldigt olikt mitt, och olikt det liv du haft tillsammans med mig, och att det skulle vara underbart, att det finns många sätt att leva ett gott liv. Och du sade: Det har mamma redan berättat. Och sedan sade du: Skratta inte! för du trodde att jag skrattade åt dig. Du sträckte ut handen och rörde med fingrarna vid mina läppar och gav mig den där blicken som jag aldrig i hela mitt liv sett hos någon annan, förutom hos din mor. Det är en sorts rasande stolthet, mycket intensiv och sträng. Jag blir alltid en smula förvånad över att mina ögonbryn inte blivit svedda när jag fått utstå en av de där blickarna. Jag kommer att sakna dem.”
HANDLING:
Året är 1956 i Gilead, ett litet samhälle i den amerikanska mellanvästern. Den åldrande prästen John Ames skriver, väl medveten om att han snart ska dö, ett långt brev till sin sjuårige son. Han vill berätta familjens historia, om sig själv, sitt liv och sina tankar så att sonen ska veta varifrån han kommer och vem hans far egentligen var. Berättelsen formar sig till en blandning av brev, dagbok, minnen, filosofiska reflektioner och släkthistoria.
OMDÖME:
Det här var en väldigt svår recension att skriva just för att den skapar så stor tvetydighet hos mig. Det är en extremt välskriven roman med så mycket intressant innehåll, men trots detta blir jag inte det minsta berörd. Jag skulle vilja beskriva ”Gilead” som en väldigt religiös variant av ”Saker min son bör veta om världen”. Det är en lång förklaring från fader till son om allt fadern tycker att sonen behöver veta om när han blir vuxen. Trots att jag inte riktigt lär känna John Ames är han ändå den jag lär känna bäst och han har en väldigt pragmatisk och ödmjuk syn på livet, han är väldigt medveten om sig själv, sina styrkor men också sina svagheter. En väldigt mild själ ger en väldigt lågmäld berättelse om mänskligheten. Det handlar om den mänskliga tillvaron, inifrån och utifrån, uppifrån och nedifrån. Vad som är svårt med att vara människa, men också vad som är vackert. Handlingen är lika händelselös som den är innehållsrik och intresset ligger snarare i vardagen och hur någonting alldagligt kan utvecklas och tolkas som någonting stort. Genom olika skikt och med många bottnar kan det mest vardagliga framstå som någonting extraordinärt. Vad är det egentligen som formar oss som människor? Vad lägger vi märke till i livet? Och vad riskerar vi att missa? Det handlar om inbördeskrig och religion, om att slåss för friheten, hedra sina föräldrar, om generationer och traditioner, om svart och vitt, tro och tvivel. Det finns ett extremt intressant innehåll som är skrivet med en stor dos värme och författarens engagemang lyser genom sidorna, sedan råkar det bara vara så att det är ett engagemang som jag inte riktigt kan knyta an till.
Allting känns extremt amerikanskt och väldigt religiöst präglat vilket inte riktigt fungerar för min smak (det blir lite samma känsla som jag har för Paulo Coelho). Tidsperspektiven är väldigt flytande och det blir stundtals lite förvirrande. Var är jag? Och när? John Ames står som en huvudkaraktär vars berättarröst ger handlingen i en slags upplöst dagboksform men överlag känns det inte som att jag lär känna honom, eller någon annan karaktär heller för den delen. Det finns en svag vishet mellan raderna men tyvärr blir detta i ett sammanfattande ord väldigt abstrakt. Jag känner ingen riktigt koppling, och framför allt inget engagemang att ta upp boken för att läsa vidare. Sedan stör jag mig på att många existentiella frågor som hade kunnat bli en intressant diskussion mest lämnas åt sidan, exempelvis uppstår frågan kring hur Abraham testades av Gud att offra sin son och hur detta kunde tolkas, men istället för att ge en möjlig förklaring sopas det bara under mattan som att ”Nja, jag vet inte riktigt, nu går vi vidare.” För att vara en så hängiven religiös man ger inte Ames speciellt mycket förtroende för de större frågorna.
Överlag blir detta en enda stor abstrakt fråga som inte är ens i närheten av att få ett svar, som en enda lång predikan utan slut. Och detta genom en väldigt knepig framställning med långa kapitel utan direkt avgränsning och en slags flytande handlingslinje som gör att man kan öppna boken på en slumpmässig sida och bara börja läsa och det fungerar relativt bra. Det finns inget klassiskt början-mitten-slut och det kanske inte riktigt passar min smak. Sammanfattningsvis tyvärr inte en bok som passade mig. Det var en baksidestext som väckte intresse i second hand-hyllan på vilket sätt jag tidigare har hittat riktigt guldkorn, men detta visade sig tyvärr snarare bli ett gruskorn. Jag har inga som helst problem att tro att denna bok kan väcka mycket känslor hos många, men jag är inte en av dem.