DÖDENS FLOD
Författare: Dervla McTiernan
Antal sidor: 381
Första stycket: ”Cormac lutade sig fram för att kika ut genom vindrutan och var nära att slå huvudet i ratten när bilen skumpade över ännu en grop i vägen. Jävla skit. Huset syntes inte till någonstans och han hade letat i över en timme. I det tätnande dunklet var det knappt han kunde läsa namnen eller numren på husen. Kanske var det bara en bluff, någon sorts insparksritual. Om det hade varit Dwyer som skickat ut honom skulle han ha varit säker på det. Dwyer var en sådan där skitstövel som alltid kläckte ur sig skämt, skämt med en vass udd, vanligtvis riktade mot någon speciell person. Men det hade varit Marcus Tully som hade kallat in Cormac från trafikpasset och nästan utan att lyfta blicken från tidningen räckt honom post-it-lappen som nu satt på instrumentbrädan.”
HANDLING:
När Aisling Conroys pojkvän Jack hittas i floden Corribs mörka, kalla vatten får hon veta av polisen att det rör sig om självmord. I ett försök att glömma begraver sig Aisling i arbete. Men så återvänder Jacks syster Maude till Irland - efter många år utomlands - och är fast besluten att bevisa Jack blivit mördad.
Samtidigt har kommissarie Cormac Reilly, som nyligen omplacerats från insatsstyrkan i Dublin, fått i uppgift att gräva i ett tjugo år gammalt fall, som förföljt honom under åren: när Jack bara var en liten pojke dog hans och Maudes mor. Dödsfallet rubricerades som en oavsiktlig överdos. Nu utreds fallet på nytt, som ett möjligt mord.
Andra kommissarier på stationen kopplar Jacks död till moderns, och Maude framstår alltmer som huvudmisstänkt. Men Cormacs instinkt säger honom att allt inte är som det verkar...
OMDÖME:
Det här var sannerligen en imponerande debutroman, i ett sammanfattande ord: ruggigt. Den irländska senvintern sätter en väldigt murken och svävande stämning och jag möts av en handling som är lika mycket kriminalroman som psykologisk thriller. En småstad som gömmer stora problem, ett samhällets baksida där lögner vidmakthålls, de svaga lever i misär och barn kommer i kläm. Även en redogörelse för Irlands mörka baksida där sociala skyddsnät var i princip obefintliga för inte så länge sedan. Cormac Reilly framstår som en extremt trevlig karaktär som jag ser fram emot att träffa i framtida fortsättningar. Väldigt tänkande och kalkylerande utan att vara snofsig och övermodig. Omtänksam och öppen samtidigt som han alltid är på sin vakt och vågar vara misstänksam när någonting inte riktigt hänger ihop. Överlag känns alla karaktärer välarbetade och genuint utformade utan klyschor och plattityder som man ofta ser i kriminalromaner.
Mysteriet tätnar, korruption och lögner växer inom polisstyrkan och till slut visar sig människors riktiga färger. Vem ljuger, och varför? Handlingen är oklanderligt ihopsatt med olika perspektiv och alldeles lagom många trådar som till slut kommer samman, tillräckligt många för att förvillas bland alla historier och lögner, men inte så många att jag känner att allt blir för rörigt. Allting leder fram till ett slut som känns väldigt utarbetat men fortfarande trovärdigt. En upplösning som inte riktigt tar sig in i själen men istället kryper under skinnet. Det ska verkligen bli spännande att se vad McTiernan hittar på härnäst.
