ÄNDA IN I MÄRGEN
Författare: Annika Taesler
Antal sidor: 310
Första stycket: ”Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min kudde, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Och kanske spelar det ingen roll – för någonstans, långt långt bak i huvudet, förstår jag att det här måste vara en dröm. En absurd, grumlig feberdröm som inga Alvedon i världen rår på.”
HANDLING:
24 år gammal bestämmer sig Annika för att byta akademikerkarriären mot att bli dressyrryttare i ett av Sveriges främsta elitstall. Ridningen är hennes liv och hennes stora kärlek. Fram till den dag hon faller av favorithästen. När Annika återfår medvetandet efter ett par veckor är hon helkroppsförlamad, utan egen förmåga att andas och utan att kunna tala.
ÄNDA IN I MÄRGEN är den sanna berättelsen om att drabbas av det som många betraktar som sin allra värsta mardröm, om kampen för att förlika sig med ödet och om att ta makten över en kropp som helt slutat lyda, om att kunna gifta sig och skaffa barn.
OMDÖME:
Det här var en omvälvande läsupplevelse. Det är alltid en liten chansning att ta sig an utlämnande självbiografier och jag har läst både fantastiska, helt okej och sämre alternativ, men detta var i särklass det bästa jag hittills har läst inom genren. Det är sannerligen utlämnande, läskigt ärligt och Annika bjuder på en slags mörk humor som gränsar till det brutala men som fortfarande får en att skratta högt. Hon har inga reservationer, det är som det är och stundvis är det så fruktansvärt men ändå komiskt att det skapar denna paradox att vilja skratta åt någonting som egentligen inte är roligt. Men hon beskriver det så förbannat bra och det är hoppingivande på ett sätt som är svårt att förklara.
Jag är också tacksam att ha fått ta del av denna fruktansvärt givande läsning för mig som snart ska bli fysioterapeut, en roll som tar stor plats i rehabiliteringen för Annika som beskriver när det funkar som allra bäst men också när det inte fungerar alls. Det är lycka mitt i det olyckliga, hopp mitt i hopplösheten och får läsaren att verkligen omvärdera sina tidigare tankar om hur vi i samhället ser på funktionshindrade. De är mer än bara rullande grönsaker, mer än bara någon som är i vägen och tar lång tid på sig. De är människor precis som vem som helst och de förtjänar respekt och medkänsla som vilken annan medmänniska som helst. Även här får jag läsa om när det fungerar som allra bäst och tårarna börjar rulla, men även när det inte fungerar alls och ilskan börjar koka.
Jag känner mig hedrad av att ha fått ta del av Annikas historia och hennes tankar och känslor för denna resa. Att vakna upp och förlika sig med sitt tillstånd, att till slut behöva lämna sjukhuset och möta verkligheten, att omvärdera sitt liv och lära om allt man inte längre kan göra, att tvingas möta människor som inte förstår, vad som fungerar och vad som inte fungerar och varför. Det är rasande intressant att ta del av hennes åsikter och känslor för processen att återigen ta tag i sitt eget liv. Det har väckt mina egna tankar och kommer definitivt att hjälpa mig bli en bättre vårdgivare i framtiden.