TRÄSKKUNGENS DOTTER
Författare: Karen Dionne
Antal sidor: 309
Första stycket: ”Om jag talade om för dig vad min mor hette skulle du känna igen namnet direkt. Mor var berömd, trots att det aldrig var något som hon drömt om. Hennes berömmelse var inte av ett slag som någon skulle önska sig. Om jag säger Jaycee Dugard, Amanda Berry och Elizabeth Smart så förstår du kanske, fast mor var inte någon av dem. Du skulle känna igen mors namn om jag nämnde det och sedan skulle du undra – men bara i förbigående, för den tid då folk brydde sig om mor är borta för längesedan, liksom hon själv – var är hon nu? Och födde inte hon en dotter under tiden hon var försvunnen? Vad hände egentligen med den flickan?”
HANDLING:
Vid 12 års ålder får Helena reda på sanningen om sin far: Att han kidnappat hennes mor och hållit henne fången i alla år. Att hon är dotter till ett monster. Familjens isolerade tillvaro ute i Michigans träskmarker går mot ett våldsamt slut. Femton år senare kommer Helena att möta sin far igen. Då han rymt från fängelset.
OMDÖME:
Det här var en bok med väldigt mycket mörker. Läsaren får följa historien ur två perspektiv med Helena som ständig berättare. Vi får veta om hennes barndom i dåtid och vidare hennes vardag, tankar och reflektioner som vuxen i nutid. Helena framstår som en minst sagt intressant karaktär men jag har lite svårt att avgöra vad jag egentligen tycker om henne. Vissa av valen hon gör som både barn och vuxen förbryllar mig men kanske kan det ändå förklaras genom hennes minst sagt brutala uppväxt som är den enda verklighet hon då visste om. Det blir tydligt hur hennes annorlunda barndom har präglat henne och den komplexa hat-kärlek hon känner för sin pappa blir ett centralt tema i handlingen. Samtidigt känner jag verkligen med henne och vissa av de beskrivningar som kommer upp gällande hennes barndom är så brutala att jag får en konstig smak i munnen. Hon är trasig men samtidigt självsäker, lika stark som hon är svag.
Om något blir psykologin bakom detta säregna gisslandrama väldigt intressant. Hur en man kan lyckas fullständigt bryta ner en kvinna så pass att hon normaliserar sin tillvaro, hur ett barn kan luras att tro att någonting som är så i grunden fel egentligen är det enda rätta. Helenas pappa, Träskkungen, framstår som ett stört monster men samtidigt har han sina stunder av ömhet och hans kärlek till naturen är någonting som verkligen skapar en tvetydighet kring denna människa. Om något hade jag önskat att handlingen hade kunnat ges ur hans perspektiv bredvid Helenas för att ge en bredd till denna paradox. Att bara få berättelsen ur Helenas ögon gör historien lite sned eftersom hon som karaktär också är ganska svår att komma underfund med.
Någonting som också stör mig är att det ibland känns lite amatörmässigt. Som att fokus helt plötsligt skiftar från någonting trovärdigt till någonting som inte längre är det. Det går ifrån nagelbitande spännande till någonting helt annat. Det kan ligga i handlingen, hos Helena eller i dialogerna. Det är någonting som inte riktigt håller. Dessutom känns avsnitten ur H.C. Andersens ”Dykungens dotter” som ett minst sagt onödigt inslag. De tillför egentligen ingenting och bidrar mest till ett rejält hack i läsningen. Lite synd på en historia som i grund och botten är rasande psykologiskt intressant med en spänning som hade kunnat hålla läsaren i ett järngrepp. Men greppet tappar ständigt taget och landar i någonting som är helt okej och börjar likna någonting riktigt bra, men det är en bit kvar. Som hyfsat spännande underhållningsläsning fungerar det dock fortfarande ganska bra.
