MASKINER SOM JAG
Författare: Ian McEwan
Antal sidor: 396
Första stycket: ”Det var en religiös längtan som fick hopp, det var vetenskapens heliga graal. Våra ambitioner var både höga och låga – en skapelsemyt skulle förverkligas, en enorm självgod handling skulle iscensättas. Så snart det blev möjligt hade vi inget annat val än att följa vår längtan och strunta i konsekvenserna. För att uttrycka det högtidligt var vårt mål att undslippa vår dödlighet, konfrontera, eller till och med ersätta Gud med ett perfekt jag. Mer pragmatiskt uttryckt var vår avsikt att uppfinna en förbättrad, modernare version av oss själva och jubla av uppfinningsglädje, det spännande i att bemästra något.”
HANDLING:
London 1980-tal. Charlie och Miranda är grannar, men också ett par. Han hoppar mellan jobb, utan någon egentlig inriktning i livet. Hon är en målmedveten student. Men Miranda visar sig bära på en mörk hemlighet. Allting avslöjas när Charlie köper Adam, en mänsklig robot. Adam är så nära en människa man kan komma, både till det yttre och det inre. Han har till och med sex med Miranda och kan röras till tårar. Snart kastas dessa tre in i ett triangeldrama med stora konsekvenser.
OMDÖME:
Det här var någonting alldeles annorlunda på allra bästa sätt. Trots att det hela egentligen är fullständigt, otänkbart, absurt så är det fortfarande så otroligt, ofattbart, realistiskt. Det är lika skrämmande som det är skrattretande. Jag kan få kalla kårar ena sidan för att sedan skratta på nästa - och ibland händer det att jag får kalla kårar och skrattar samtidigt. Det är med skräckblandad förtjusning jag börjar fundera över intelligenta datorer och artificiell intelligens. Är det användbart eller farligt? En underlättning eller ett orosmoment? Eller kanske alltihop? Vad som är rätt eller fel är tillräckligt komplicerat i det vanliga livet, men hur är det med kännande maskiner? Allting ställs på sin yttersta spets, det är förbannat snyggt framställt och diskuterar verkligen detta växande fenomen ur alla synvinklar som finns.
Jag tycker om Charlie. Han är lite av en intressant grå mus. Ganska tystlåten, konflikträdd och tvivlande, både om sig själv och omvärlden men samtidigt varm, omtänksam och reflekterande. Jag tycker verkligen om att följa med i hans inre monologer och tankegångar. Det är utsvävande men aldrig irrelevant eller tradigt. Det är snarare rasande intressant och tvingar dig att se in i dig själv och svara på livets svåraste frågor. Miranda får jag aldrig riktigt grepp om, men på ett sätt gör det ingenting för hon framstår lite som en sådan person som det inte riktigt är meningen att man ska få grepp om. Deras vitt skilda personligheter skapar en spännande dynamik i deras så kallade förhållande. Det är flytande, skiftande, osäkert, men samtidigt stensäkert självklart. Återigen väldigt trovärdigt framställt och deras reaktioner i förhållande till Adam läggs fram så snyggt. Det känns så naturligt trots att det egentligen inte kan hända, i alla fall inte än.
Jag skulle inte säga att det är en svårläst bok, men samtidigt är den fortfarande på ett sätt lite svår. Jag tror det beror mest på att jag aldrig läst någonting liknande förut. Denna typ av dramatiska, futuristiska thriller med lite psykologi på toppen. Det är ett ganska invecklat språk med många fina ord och utsvävande tankegångar, men utan att det blir snobbigt eller för den delen svårläst. Det är i grund och botten en handling man måste hålla fokuset upp till, inte för att man måste hänga med i vartenda ord som sägs, utan för att man vill. En sann läsupplevelse.