STÖLD
FÖRFATTARE: Ann-Helén Laestadius
ANTAL SIDOR: 437
FÖRSTA STYCKET: ”Elsa vände sig inte om. Hon sträckte på ryggen och koncentrerade sig för att få in rytmen, men måste ändå snegla ner på skidorna så att de höll sig i spåren. Egentligen var det nog lite för mörkt för att ge sig ut, men hon var så ivrig. Kinderna blev stela i fartvinden och i ögonvrån såg hon sitt mörka hår sticka ut under mössan och bli silvrigt grått. Ögonfransarna bytte också färg och hon den kalla fukten när hon blinkade. Det var som att bli en annan.”
HANDLING:
Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar en av hennes renar. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett glödande hat.
Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation.
OMDÖME:
Det här var en mycket mörkare historia än vad jag hade väntat mig, men så otroligt bra. Det är en sällan berättad historia om livet i norr, där människor ställs mot varandra på ett sätt som får det att krypa i kroppen. Det handlar om respekt, för både människor och traditioner, men också om lika rättigheter för alla och vad som händer när det inte är så. Det psykologiskt djupa är så fint gestaltat att jag fullständigt förlorar mig själv i detta folkslag. Vad de tänker, känner och befarar. Det är verkligen skrämmande verkligt framställt vad som händer med en människa när den blir berövad sin rätt till att vara just människa och det handlar lika mycket om en önskan till jämlikhet som självmordstankar.
Det är en målande historia och det blir stundvis riktigt grafiskt. När turen kommer till att skildra handlingen ur Roberts perspektiv (mannen som dödar Elsas ren) blir det ibland så hemskt att jag får en sur smak i munnen. Detta är ingen försiktig vädjan utan snarare en rejäl käftsmäll som skrämmande klart visar hur rasismen ser ut uppe i norr med ett språk som paradoxalt nog är så otroligt omsorgsfullt och stundvis vackert poetiskt. Trots att handlingen för det mesta känns som att den blev skriven för vuxna får jag ändå vissa vibbar av ungdomsbok, men utan att vare sig handlingen eller språket på något sätt blir lidande. Komplexiteten och djupet finns kvar och skapar en otroligt välbalanserad historia som varenda människa borde läsa.
