DEN FÖRSTA FROSTEN
FÖRFATTARE: Anna Kuru
ANTAL SIDOR: 245
FÖRSTA STYCKET: ”Vart kommer man när man dör? Är det här verkligen slutet? Jag vägrar tro det. Kroppen som ligger begravd i kistan är bara skalet av den människa som var du. Det som blev kvar när själen for någon annanstans. Kanske finns du här bredvid mig nu och ser på mig och alla de som står intill och gråter. Farfar. Förstår du varför inga tårar syns i mina ögon? Därför att jag vet att du inte finns i den där kistan”
HANDLING:
Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bilens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt faller: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom.
I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vara ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige. När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.
OMDÖME:
Det här var första delen i Kiruna-trilogin och det blev en riktigt rivstart. Det är psykologisk thriller när det är som bäst. Det handlar om hemligheter, att våga göra förändringar i sitt liv och den drivkraft som behövs för att någonting faktiskt ska hända. Det är ganska avskalat, korta kapitel på bara en dryg sida, men välskrivet och fortfarande med mycket djup. I slutändan skulle jag säga att boken känns längre än vad den egentligen är. Det som verkligen slår mig är att författaren visar en ofantlig förmåga att skapa krypande stämning. Varje händelse, varje tanke, varje mening puttrar av någonting underliggande ondskefullt, som att man vet i varje litet ord att någonting fruktansvärt förr eller senare kommer att hända. Som att läsaren hela tiden måste sitta på helspänn och kasta sig på nästa kapitel för att få veta vad som hände. En promenad i mörkret slutar med kusliga fotsteg som ekar bakom dig, pulsen stiger, man vänder blad, och så får man veta att det bara var brevbäraren som kom med posten som vanligt. Ständigt dessa små hintar som ofta visar sig vara harmlösa. Men inte alla gånger.
Ännu något som slår mig är att författaren skriver så att läsaren ofta själv får tolka det outsagda mellan raderna, vilket gör det hela ännu mer obehagligt när tankarna får rusa åt alla håll. Även karaktärerna är små mysterium och alla tre är lite märkliga på olika sätt, det de har gemensamt är dock att alla verkar ha någonting att dölja, och genom denna tankegång skapas handlingens starkaste driv: vems hemlighet är egentligen mest fruktansvärd? Och vem är egentligen mest farlig? Fjällvärlden fungerar till detta bra som kuliss. Den blir sådär alldeles lagom målande och trots allt obehag och mörker känns det ändå som en inbjudande och slående vacker plats. Miljön i Norrland blir som en slags totalt motsats till allt det som skaver och därmed en intressant kontrast till karaktärerna.
Dock tycker jag att det ibland blir lite fragmentariskt. Det hoppar mellan tidsperspektiv som gör att det ibland känns som att det fattas en bit. Sedan tycker jag att de insprängda textstyckena som verkar vara kattens tankar känns lite onödiga. Kanske att detta hade som avsikt att fungera som ett extra inslag till spänningen, men jag tycker inte riktigt att det bidrar med någonting. Förutom detta en riktigt intressant inledning på en trilogi som jag definitivt kommer fortsätta läsa.
