KÅDA
FÖRFATTARE: Ane Riel
ANTAL SIDOR: 240
FÖRSTA STYCKET: ”Det var mörkt i det vita rummet där far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året. Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ut ur sängkammaren. Men det var efter att de hade anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan.”
HANDLING:
Det är inte alltid så lätt för Liv att förstå sin omvärld. Då är det tur att hon har en pappa som Jens, som är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och framför allt varför man måste döda farmor.
OMDÖME:
Det här var sannerligen intressant läsning. Lika vackert som fasansfullt, lika fascinerande som obehagligt. Jag har väldigt svårt att sätta en genre och det hamnar någonstans mellan relationsdrama, rysare och deckare, där handlingen ständigt eskalerar och chockar till den gräns att jag får en sur smak i munnen. Det första stycket sätter tonen och efter detta finns ingen återvändo. Det är en mörk och otroligt rå skildring av människor som hela tiden lever på gränsen. En skildring av en minst sagt originell familj som sakta men säkert ständigt driver närmare rent vanvett. Det handlar om utanförskap, och den där hårfina gränsen mellan originalitet och galenskap.
Det hela ges ur Livs perspektiv och det är inte alltid som det fungerar att berätta en historia ur ett barns ögon, men här fungerar det riktigt bra. Det ger det hela en extra krydda av hopplöshet. Hon skildrar det hon ser, men hon kan inte riktigt förstå. Samtidigt förstår läsaren allt och det skapas en stor sorg som hänger mellan raderna. Någonstans har jag ändå väldigt svårt att säga vad jag tycker om boken, om jag tycker om den eller fullständigt avskyr den. Jag kan med säkerhet säga att det är den märkligaste läsningen jag har, och med stor sannolikhet kommer, uppleva på länge. Trots min ambivalens var det en otroligt stark och trovärdig skildring av en handling med otroligt många bottnar och ett slut där de sista meningarna riktigt borrar sig in i benet och sätter gåshuden på full sprutt. Bara detta gör att denna bok förtjänar nästintill full poäng.
