BARA BÖCKER!

FÖRFATTARE: David Ärlemalm

ANTAL SIDOR: 264

FÖRSTA STYCKET: ”Dörrarna till tunnelbanan slog igen, mannen som låg på perrongen utanför såg honom i ögonen, höll fast blicken tills tåget åkt iväg. Han satte sig på sätet bredvid sin dotter. Flickan tittade upp på sin pappa. Vem var det där? Ingen aning. Varför ville han göra dig illa? Jag vet inte. Flickan, som hette Bodil, tittade ner i golvet. Han lade en hand på hennes huvud och upprepade: Jag vet inte. Han reste sig, gick fram till dörrarna, såg sig själv susa förbi framför bergsväggen. Ögonen, vansinnet och frustrationen innanför. Svor tyst.”

HANDLING:

När Sofia dör av en överdos lämnar Arto livet som missbrukare för att försöka skapa en tillvaro för sig själv och dottern Bodil. Då han anklagas för att sälja droger och får sparken från den skola där han arbetar i köket, pressas han att ordna pengar på de sätt han känner sedan gammalt. Under senhöstens nätter tvingas Arto allt längre in i en värld av lögner, brott och våld när han försöker rädda sig själv och sin dotter.

OMDÖME:

Det här var för mig en väldigt annorlunda läsupplevelse. En samhällsskildring som man sällan får läsa om, och som man kanske ogärna vill läsa om. Det är Stockholms baksida, realistiskt och sorgset, framställt utan kompromisser. Fyllt med människor med mycket känslor som ofta saknar valmöjligheter, med många krav men inga alternativ. Det slår verkligen till, språket är rakt och sakligt utan vare sig strössel eller skyddsnät. Det är avskalat men innehållsrikt och stundvis otroligt drabbande så där så det riktigt suger till i magen. Det är en handling som inte går att beskriva på något annat sätt än rå. Obehaglig kyla blandas med empati och det både slår en i magen och värmer hjärtat. Arto som karaktär är fantastisk på alla sätt och vis och väcker så otroligt mycket sympati, trots sitt förflutna. Hans inre kamp mot missbruket samtidigt som han försöker skapa en trygg tillvaro för sin dotter griper verkligen tag. Kärleken mellan far och dotter är så fin och han vill verkligen väl, men det blir i alla fall så otroligt fel.

Om jag ska anmärka på någonting är det att jag någonstans förväntade mig att bli ännu mer påverkad och tagen av handlingen än jag faktiskt blev. Jag skulle säga att detta slog till mig som en örfil snarare än en käftsmäll. Sedan vet jag inte vad jag tycker om vissa dramatiska val i handlingen då det går från en fin kärlekshistoria mellan far och dotter och landar i någonting som liknar ett försök till en deckare, där huvudkaraktären sätts i en roll som medborgargarde, men det faller lite platt och jag lämnas lite splittrad. Men allt som allt en otroligt stark och fin berättelse på många sätt och vis som verkligen förtjänar att bli läst. Och det är en del av vår egen verklighet som verkligen förtjänar att komma upp i ljuset.