PAPPERSSTÄDER
Författare: John Green
Antal sidor: 363
Första stycket: ”Enligt mitt sätt att se det får alla uppleva ett mirakel. Till exempel så kommer jag troligen aldrig att bli träffad av blixten eller få nobelpriset eller bli diktator i en liten önation i Söderhavet eller drabbas av obotlig öroncancer eller självantända. Men om man tänker på alla osannolika saker tillsammans kommer var och en av oss att få vara med om åtminstone en av dem. Jag hade kunnat se grodor regna från himlen. Jag hade kunnat sätta foten på Mars. Jag hade kunnat bli uppäten av en val. Jag hade kunnat gifta mig med Englands drottning eller överleva flera månader till havs. Men mitt mirakel var annorlunda. Mitt mirakel var det här: Av alla hus i alla bostadsområden i hela Florida, råkade mitt hus ligga granne med Margo Roth Spiegelmans.”
HANDLING:
Quentin Jacobsen har älskat den iögonenfallande och äventyrslystna Margo på avstånd i hela sitt liv. Så när hon öppnar fönstret till hans rum och klättrar in i hans liv igen och övertalar honom att följa med på en genialisk hämndaktion följer han med.
Morgonen efter är hon försvunnen, men inte alldeles spårlöst. Margo har lämnat en ledtråd, bara för Quentin, och budskapet är tydligt: Hitta mig om du kan!
OMDÖME:
Jag har inte läst någonting av John Green tidigare och efter att ha läst ”Pappersstäder” är jag lite kluven, men kan nog tänka mig att läsa fler titlar. ”Pappersstäder” var allvarlig och komisk på samma gång och påminner lite om John O’Farrell och när det var komiskt var det hejdlöst roligt. Språket är lättsamt med en väldigt filosofisk underton och det är väldigt mycket som står skrivet mellan raderna. Över huvud taget tycker jag att karaktärerna är väldigt starka, trots att de ibland kanske känns lite väl barnsliga. Det blir väldigt uppenbart att detta är en bok med tonåringar som huvudpersoner. Quentin står då som den största motsatsen då han känns som den mest vuxna i gruppen. Det är också Quentin som har det största perspektivet i handlingen och det är hans resa att hitta Margo som visar på de största insikterna. Ju mer han får reda på om henne desto mer inser han hur lite han faktiskt vet om henne. Det handlar om att hitta sig själv och lära känna andra, om att våga och om att inse vad som är viktigt i livet. En annorlunda, rolig men allvarlig lära om hur det är att bli vuxen. Och i denna lära finns många bottnar som innefattar allt från tonårsproblem till skattjakt, existentiella frågor och komplicerad kärlek. Efter att ha läst flertalet recensioner såg jag att många tyckte ”Pappersstäder” blev långtråkig i mitten, men detta förstår jag inte alls. Jag tycker både flytet och tempot var bra och tycker snarare att handlingen påminner om ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" – saker händer precis hela tiden! Långtråkig är det sista adjektiv jag skulle använda för att beskriva ”Pappersstäder”.
Istället är det Margo som får mig att tvivla på mina åsikter om boken. Det är en sak med rebelliska ungdomar som festar, rymmer hemifrån och hittar på diverse hyss, men denna tjej är fullständigt koko! Hon är fruktansvärd, självisk, bortskämd och rentav avskyvärd och konstig och jag vet inte vad. Det känns som att hon kunde ha varit lite mindre karikatyrisk utan att påverka handlingen. Jag tycker i slutändan att hon förstör en bok som jag egentligen tycker mycket om och hon är också anledningen till att jag känner som att handlingen och slutet inte riktigt hör ihop. Det är svårt att säga mer utan att avslöja för mycket sättet hon reagerar på i slutet fick mitt slutliga intryck av boken att falla platt vilket är väldigt synd eftersom jag tyckte väldigt mycket om den fram till dess.
Så allt som allt en väldigt bra bok som hade fått ett högre betyg om rollistan sett lite annorlunda ut.
