MANNEN SOM GLÖMDE SIN FRU
Antal sidor: 315
Första stycket: ”När jag var barn brukade vi titta på tv-programmet Mr & Mrs, där gifta par tävlade om vem som kände sin partner bäst. Alla tittade, det var bara så - något man måste stå ut med helt enkelt. Lite som de gifta paren i programmet, nu när jag tänker närmare på det. Mr & Mrs var självklart inte veckans kulturella höjdpunkt - vi rusade inte till skolan dagen efter för att dela våra ilska över att Geoff från Coventry inte visste att Julies bästa utländska rätt var spaghetti. Men vi tittade ändå utan att ifrågasätta när alla dessa oglamourösa par utsattes för pinsamheten i att avslöja alla små saker de inte visste om varandra. Eller ännu värre - att det inte fanns något de inte visste.”
HANDLING:
Många äkta män glömmer saker: de glömmer att deras fru hade ett viktigt möte samma morgon, de glömmer att köpa mjölk, en del glömmer till och med sin bröllopsdag. Men Vaughan har glömt att han ens har en fru. Vad hon heter, hur hon ser ut, deras gemensamma historia allt är utraderat i en katastrofal minnesförlust. Vaughan får veta att han och Maddy är mitt uppe i en infekterad skilsmässa, men när de träffas är det kärlek vid första ögonkastet - för honom. Maddy däremot har deras kraschade äktenskap i färskt minne.
OMDÖME:
Det här var överlag en väldigt bra bok. Den är på ett sätt både smart och rolig och ett lättsamt språk blandas med en i grunden ganska mörk handling. Det blir en ironisk bild av ett strulande äktenskap för ett par i sina bästa år, blandat med lite romantik. En slags litterär parterapi i bokform som med humor visar de vardagliga grundstenarna för ett stabilt och lyckligt förhållande. På sina ställen är det så roligt att jag får kväva mina skratt för att inte väcka resten av huset när jag ligger och läser, under den tid som den icke-läsande vanligtvis sover. Jag har tidigare läst boken ”Det bästa av två världar” av samma författare och det märks att just komiska inslag är denne författares signum. Förutom detta är karaktärerna också intressanta i den bemärkelse att jag känner både empati och irritation över dem, speciellt huvudkaraktären Vaughan. Även hans bästa vän Gary framstår som väldigt osympatisk samtidigt som han ger en ganska korrekt bild av verkligheten på sina ställen. Man vill örfila karaktärerna, samtidigt som man på ett plan förstår dem.
Men jag vet inte om jag alltid tror på dialogen som förs. Stundvis är den riktigt träffande och trovärdig - ja, precis så här är det verkligen! - bara för att övergå i någonting som jag inte riktigt tror på - nej, så här säger man väl ändå inte? Men vad vet jag, som själv varken har genomgått skilsmässa eller tappat minnet. Kanske människor verkligen är såhär egoistiska, okänsliga, osäkra, dumma, otydliga och känslosamma? I slutändan tycker jag ändå att detta kan överses. Historien i sig är ju så otrolig att den nästan bara kan inträffa i just bokform. Oavsett om jag ibland inte tror på dialogen är den här boken träffsäker, diskuterande och riktigt rolig. Den håller hela vägen och bjuder på mer än en överraskning, speciellt under några extremt intensiva 50 sista sidor. Toppad med ett bra slut lägger sig denna roman ändå ganska högt upp på listan, men toppbetyg blir det inte.
