SANDMANNEN
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 518
Första stycket: ”Grinden av stål sluter sig bakom den nye läkaren med en tung klang. Det metalliska ekot jagar förbi honom och fortsätter nerför spiraltrappan. Anders Rönn ryser över ryggen när det plötsligt blir helt tyst. Från och med idag ska han arbeta på den rättspsykiatriska säkerhetsenheten. I den strikt isolerade bunkern sitter sedan tretton år den åldrade Jurek Walter. Han är dömd till vård med särskild utskrivningsprövning. Den unge läkaren vet inte mycket mer om sin patient än att han fått diagnosen ’Schizofreni, ospecificerad. Kaotiskt tänkande. Återkommande, akuta psykotiska tillstånd med bisarra och mycket våldsamma inslag’ ”.
HANDLING:
En ung man hittas gående på en hög järnvägsbro en kall vinternatt i Stockholm. Han har legionärssjukan och är svårt nerkyld. På Södersjukhuset visar det sig att han är dödförklarad sedan sju år. Mannen var ett av seriemördaren Jurek Walters sista offer innan Walter greps av Joona Linna. Jurek Walter dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering.
Var har den unge mannen befunnit sig hela tiden? Hans oväntade vittnesmål gör att det gamla fallet måste tas upp igen. Det är bråttom. Någon måste ta sig in och vinna seriemördarens förtroende. Ingen kan gömma sig för Sandmannen. Stanna inte, somna inte. Mardrömmen har bara börjat.
OMÖME:
Jag är verkligen tacksam över att jag tog steget och vågade mig på att läsa ”Hypnotisören” för det har varit en rasande resa med Lars Kepler sedan dess. Det är spännande som alltid, sådär så att pulsen ökar och handlingen riktigt kryper under skinnet. Efter att nu läst den femte boken i serien kan jag konstatera att Kepler är en mästare på stämningar som framförs genom korta kapitel med ett starkt driv och ett rasande tempo. Det är fortfarande väldigt grafiskt med mycket grovt våld, blod och sex och allt som allt kan även ”Sandmannen” beskrivas som en väldigt intensiv deckare. Ett typexempel på en bok som inte går att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Vissa aspekter kanske är lite orimliga – som att man helt utan invändningar placerar en vacker kvinna i samma omgivning som en serievåldtäcksman utan särskilt sträng övervakning – men enligt genren kan man inte ta saker alltför allvarligt. Keplers romaner är inte på riktigt, men känslorna och obehaget de skapar är desto mer riktiga. ”Sandmannen” blir ett klassiskt porträtt mellan gott och ont där Joona spelar hjälten. Jurek skurken och Saga den kvinnliga medhjälparen vid sidan om. Det blir en slags längre skräckhistoria för vuxna.
Överlag tycker jag att Lars Kepler är en sannerligen frisk fläkt inom kriminalromanernas värld. Det är deckare att förlora sig själv i och istället för att känna dig som en åskådare känner du dig som en medspelare. Allt från innehåll till karaktärer är nytänkande och innovativt till den grad att läsaren nästan vaknar med egna blåmärken och skärsår dagen efter. Fortfarande ruskigt bra av Kepler och jag ser fram emot kommande böcker i serien.