HYPNOTISÖREN
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 572
Första stycket: ”Som eld, precis som eld. Det var de första orden den hypnotiserade pojken uttalade. Trots att han hade livshotande skador – hundratals knivsår i ansiktet, på benen, bålen, i ryggen, under fötterna, i nacken och bakhuvudet – hade man försatt honom i djup hypnos med hopp om att genom hans ögon få se vad som hänt.”
HANDLING:
I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen.
Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.
Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken. En skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.
OMDÖME:
Liksom Sofie Sarenbrant har min närmaste omkrets rekommenderat Lars Kepler som en framstående författare inom genren för deckare, så jag tänkte ge honom en chans med hand debutroman ”Hypnotisören”, och jag blev glatt överraskad. Överlag tycker jag att den var riktigt snyggt skriven med ett flödande språk. Den var också väldigt beskrivande och grafisk till den grad att det stundtals blev riktigt äckligt att läsa, vilket inom genren för kriminalromaner är ett stort plus för mig. Det är hög spänning redan från första sidan och en bra balans mellan handling och polisarbete. Karaktärerna är trovärdiga utan större stereotypiska drag och mordgåtan fångar mitt intresse direkt. Allt som allt känns ”Hypnotisören” väldigt innovativ och mångbottnad för att vara en deckare. Det är den första deckare jag läser som verkligen känns som en kriminalroman med ’det där lilla extra’! Men trots hög standard, som inkluderar ett snyggt språk och en innovativ handling, finns det aspekter som jag tycker mindre om.
I mitten börjar nämligen handlingen att spreta lite och det läggs fram alldeles för många parallella spår. Utan att avslöja för mycket kan man säga att handlingen tog en liten annan vändning än vad jag först hade trott. Det kändes som att den tappade tråden för det ursprungliga brottet och mynnade ut i ett annat. Inget fel med detta egentligen men i denna roman hade det nog passat bättre att hålla sig till saken. Slutet är inte på något sätt dåligt eller förutsägbart men kommer kanske lite för fort och eftersom jag hade förväntat mig en annan vändning blir jag bara ytte-pytte besviken på avslutningen. Men allt som allt en väldigt stark kriminalroman som har väckt ett stort intresse för Lars Kepler!
