SMÅ STORA SAKER
Författare: Jodi Picoult
Antal sidor: 492
Första stycket: ”Miraklet skedde på West 74th Street, i huset där Mama arbetade. Det var ett stort, rödbrunt sandstenshus omgivet av ett staket i smidesjärn, och den sirliga trädörren flankerades av gargoyler vars granitanleten var som karvade av mina mardrömmar. De skrämde mig från vettet, så jag hade ingenting emot att vi alltid gick in genom den inte fullt så imposanta sidodörren. Mama hade nycklarna till den i ett snöre i handväskan.”
HANDLING:
Ruth Jefferson är barnmorska med över tjugo års erfarenhet och arbetar på förlossningsavdelningen på ett sjukhus i New York. Brit och Turk är nyblivna föräldrar som inte vill att en afroamerikansk person ska ta hand om deras barn, Davis. När Ruth är ensam på sitt skift tillstöter komplikationer och lille Davis slutar andas. Ruth tvekar först och gör sedan allt hon kan för att rädda barnet. Men det är redan för sent.
När Brit och Turk anklagar Ruth för mord får vi följa hela den komplicerade processen genom de inblandades ögon. Ruth, som försöker skydda sin tonårsson från den mediauppståndelse som rättegången innebär. Kennedy, den vita försvarsadvokaten som inte vill blanda in ordet ras i frågan. Turk, som från barnsben formats till en vit maktanhängare och som lever enligt sin tro.
OMDÖME:
Jodi Picoult är sannerligen en skicklig författare. Hon skyggar inte för det obehagliga och skriver alltid om känsliga ämnen så som rätten över sin egen kropp (”Allt för min syster”), bortförande av barn (”Försvinnanden”) och nu rasism och fördomar i ”Små stora saker." Hon tar upp allvarliga ämnen – rasism, rättvisa och fördomar – men hon skriver om dem i ett helt nytt ljus. Hon kan ta ett ämne, rasism till exempel, och beskriva det på ett helt nytt sätt med helt nya metaforer och liknelser, som gör att man inte bara ser hur rasismen formas utan också förstår varför den gör det. Ingenting är svart och vitt och alla gråzoner finns med och Picoult myntar nästan sin egen genre i romaner som fokuserar på att snarare ställa frågor än ge svar. Det är insiktsfullt, engagerande och känslosamt så att det gör riktigt ont i själen. Karaktärerna är djupa och jag lär känna till och med alla de som egentligen står mest i bakgrunden, till exempel Kennedys man Micah, Brits pappa Francis och domare Thunder. Alla har ett syfte och alla spelar en roll, oavsett hur stor eller liten den må vara. Varje sida läses med största möjliga fokus och mynnar ut i ett riktigt starkt slut som lämnar mig med både sorg och glädje.
Picoult har med denna roman verkligen blivit en av mina favoritförfattare efter Fredrik Backman och Jojo Moyes och jag ska se till att läsa fler av hennes böcker i framtiden. Sedan måste jag också ge beröm åt vad jag tycker är en av bokvärldens vackraste framsidor. Jag har verkligen ingenting att klaga på.
