DIMMORNAS LEK
Författare: Kate Morton
Antal sidor: 489
Första stycket: ”I november förra året hade jag en mardröm. Året var 1924 och jag befann mig åter på Riverton. Alla dörrar stod vidöppna och de skira gardinerna böljade för vinden. En orkester spelade under en gammal lönn på krönet av kullen. Fiolernas dåsiga toner hördes i sommarhettan. Glada skrattsalvor blandades med klirret av kristallglas och himlen var lysande blå, i just den nyans som vi trodde att kriget hade gjort slut på för evigt. En betjänt, som var elegant klädd i svart och vitt, hällde champagne i det översta av en hel pyramid av glas och alla gäster klappade händer och njöt av det överdådiga slöseriet när vinet flödade.”
HANDLING:
Sommaren 1924. Under ett glittrande societetsparty på det engelska herresätet Riverton Manor tar den unge poeten Robbie Hunter sitt liv. Två systrar, Hannah och Emmeline Hartford, bevittnar tragedin. Efter händelsen kommer de båda kvinnorna aldrig mer att tala med varandra. Vad var det egentligen som utspelade sig den kvällen vid sjön? Vad var bakgrunden till det som hände?
Vintern 1999. En gång i tiden var Grace Bradley tjänsteflicka på Riverton Manor. Nu, vid nittioåtta års ålder, kontaktas hon av en amerikansk regissör som ska göra en film om den gamla tragedin. Grace är den enda som vet vad som egentligen hände, en hemlighet som hon har hållit för sig själv under alla år.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Den glömda trädgården” öppnades mina ögon för Kate Morton men trots att ”Dimmornas lek” var en trevlig roman tycker jag ändå det märks att det är författarens tidigaste verk. Det är en väldigt behaglig stämning genom hela romanen där den brittiska landsbygden träder fram i det tydligaste av ljus. Miljöbeskrivningarna är slående och karaktärerna är förvånansvärt djupa och distinkta. Trots tidsandan, där alla damer var flickiga och prydliga, skapas ändå tydliga särdrag hos varje individ. Det är många namn att hålla reda på, men personligheterna håller dem isär. Det är också romantik i lagom doser och en överraskande upplösning som riktigt sätter sig i kroppen. Men det är tyvärr endast upplösningen som jag känner någonting för.
Trots att det finns ett visst intresse i att läsa om tjänarnas tillvaro och finfolkets tillställningar tar det alldeles för lång tid innan upplösningen kommer. Det blir alldeles för tradigt och mycket känns som utfyllnad. Det räcker inte bara med en trevlig stämning. Mellan de starkare händelserna måste det ändå finnas ett visst driv kvar mellan raderna och jag tycker det saknas här. Jag läser vidare för att veta hur det slutar, men tiden det tar att komma dit är inte så speciellt engagerande. Allt som allt en väldigt trevlig roman, men jag vet av tidigare erfarenhet att författaren kan bättre.
