EN ANNAN ALICE
Författare: Liane Moriarty
Antal sidor: 483
Första stycket: ”Hon låg och flöt med utbredda armar medan vattnet skvalpade mot hennes kropp, och hon andades in en somrig doft av salt och kokos. Hon hade en angenämt mättande frukostsmak i munnen, av bacon och kaffe och kanske även croissanter. Hon lyfte hakan och morgonsolens ljus mot vattenytan var så skarpt att hon fick kisa genom ljusglittret för att kunna se sina fötter framför sig. Varje tånagel var målad i en egen färg. Rött. Guld. Lila. Lustigt, Nagellacket hade inte målats dit särskilt snyggt. Det var plumpar och kladd. En annan person flöt i vattnet precis bredvid henne. Någon hon tyckte mycket om, som fick henne att skratta, och vars tånaglar var målade på samma sätt.”
HANDLING:
Efter att ha slagit i huvudet på gymmet tappar Alice Love minnet. Hon tror att hon är 29 år, störtförälskad i sin man och gravid med sitt första barn, men egentligen är hon 39 år, trebarnsmamma och mitt i en uppslitande skilsmässa.
Läkaren konstaterar att hon drabbats av tillfällig minnesförlust. Tio år har fullkomligt raderats från hennes minne – ett årtionde då hon uppenbarligen fått för sig att bli träningsfanatiker, då hon glidit ifrån sin älskade man Nick, förlorat närheten till sin syster och på något sätt tappat bort sig själv. Alice måste hitta tillbaka till sina minnen, och till den hustru, dotter, vän och syster hon en gång var.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Stora små lögner”, vilket var min första upplevelse av Liane Moriarty, och jag tyckte den var riktigt bra. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om ”En annan Alice”. Den är skriven med en viss insikt och det finns en hög igenkänningsfaktor trots en övergripande ”hemmafruverklighet”. Hon skapar trevliga karaktärer som fastnar på ett sätt trots sin ytlighet och det faktum att hemmafrusyndromet leder till ett ganska stelt kvinnoporträtt. Det är överlag lättläst och lättsamt, men kanske inte så intressant. I slutändan känns allting ganska tradigt – särskilt de insprängda kapitlen om Alices syster Elisabeth – och för det mesta går Alice bara runt och är förvirrar utan att varken ställa frågor eller få svar. Mot mitten tappar handlingen både tempo och intresse för att avslutas ganska abrupt i en framtidsvision utan tidsbestämmelse. Trots ett lättläst språk har dock författaren också en tendens att fastna i det målande språket och förlora sig i alla detaljer med en stor risk att skapa en berättelse som inte bara är för utbredd utan också lite onödig. Allt som allt saknas det engagemang och driv och i slutändan känner jag mig lika förvirrad som Alice.
Lite synd eftersom jag uppskattade ”Stora små lögner” så mycket. Kanske vågar jag mig på en annan av Moriartys böcker i framtiden, men ska man läsa om en minnesförlust blandat med lite relationer kan jag istället rekommendera ”Mannen som glömde sin fru” av John O’Farrell.