STENHUGGAREN
Författare: Camilla Läckberg
Antal sidor: 404
Första stycket: ”Hummerfisket var inte längre som det var förr. Då var det hårt arbetande yrkesfiskare som jagade efter de svarta kräftdjuren. Nu var det sommargästerna som under en vecka fiskade hummer för sitt eget höga nöjes skull. Höll sig till reglerna gjorde de inte heller. Han hade sett åtskilligt genom åren. Borstar som diskret plockades fram för att avlägsna den synliga rommen på honorna och därmed få humrarna att se lovliga ut, vittjande av andras tinor och till och med dykare som gick ner och plockade humrarna med händerna från andras tinor. Ibland undrade han var det skulle sluta.”
HANDLING:
Det är en tidig oktobermorgon i Fjällbacka och fiskaren Frans Bengtsson är ute och vittjar sina hummertinor. Vid den sista tinan är det dock något som tar emot. Den kärvar rejält och Frans förstår snart att det inte är någon vanlig fångst han fått. Men när tinan skär vattenytan kastar han sig mot relingen och spyr. För tvärs över nätet hänger en livlös liten flicka.
Patrik Hedström och hans kollegor vid Tanumshede polisstation dras åter in i ett komplicerat fall. Vid obduktionen upptäcker man nämligen att den lilla flickan har sötvatten med tvålrester i lungorna. Någon har alltså dränkt henne inomhus och sedan dumpat kroppen i havet. Men vem kan ha velat göra henne illa - och varför? Det visar sig snart att de måste gräva långt bakåt i tiden för att få reda på sanningen.
OMDÖME:
Jag påbörjade min resa att läsa mig igenom Fjällbackaserien på grund av fascinationen för Läckberg och hennes dominans i debatten om svenska deckare. Och jag kan efter tre böcker på ett sätt förstå varför hon blivit så populär. Författaren är duktig på att succesivt bygga upp en spänning och väva ihop parallella historier och det är ofta i de dåtida perspektiven som det största engagemanget ligger. Med ett överlag lättläst språk och en lättbegriplig handling skulle jag beskriva Camilla Läckberg som en typisk ”författare för massorna”. Problemet i mitt fall är väl att jag inte riktigt tillhör denna övergripliga grupp. Böcker som ”Stenhuggaren” påminner mig istället om varför jag tröttnade på deckare för en tid sedan och hade ett litet uppbrott från genren.
Ju fler böcker jag läser av Läckberg ju mer börjar jag se ett mönster. Det är ganska platt och ointressant, det känns som att jag har läst precis allting förut och jag har väldigt lätt för att glömma bort boken när jag läst ut den. Karaktärerna är övergripande stereotypa, framför allt kvinnorna, och det är alltid väldigt många namn att hålla isär, vissa av dem totalt onödiga för handlingen. Det finns vissa djupare drag. I ”Stenhuggaren” är det fokus på föräldraskap och fördjupningar i arv och miljö: är barn verkligen predestinerade att följa sina föräldrars illgärningar? Men jag saknar engagemang och i slutändan känner jag inte riktigt att jag bryr mig om hur det går. Det är inte värdelöst, men inte heller särskilt intressant och spännande. Jag läser ut boken för att se vem det är som är mördaren men sedan lägger jag fort boken åt sidan för att börja på en ny. Från författarens första bok – ”Isprinsessan” – tycker jag ändå att det har hänt en del. Det känns mer och mer spännande och mindre och mindre känns som utfyllnad, men nu verkar det ha stannat upp lite. Som deckare för den gemene läsaren fungerar nog Läckberg ganska bra, men jag behöver någonting mer än stereotyper och upprepningar. Vi får se om det kan hända någonting i kommande böcker.