PAGANINIKONTRAKTET
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 566
Första stycket: ”Det är stiltje när den stora fritidsbåten hittas drivande i den ljusa natten på Jungfrufjärden i Stockholms södra skärgård. Vattnet har en sömnig, blågrå färg och rör sig mjukt som dimma. Den gamle mannen som ror ut i sin eka ropar ett par gånger trots att han anar att han inte kommer att få något svar. Han har iakttagit motorbåten från land i nästan en timme, hur den baklänges följt den långsamma strömmen utåt.”
HANDLING:
Generaldirektör Carl Palmcrona hittas hängd i sin paradvåning på Östermalm. Rummet där han hänger är helt omöblerat - det finns ingenting att klättra på. Samtidigt påträffas en död kvinna på en fritidsbåt som driver runt i Stockholms skärgård. Hennes lungor är fyllda av bräckt vatten, men det finns inga spår av detta vatten på kläderna eller resten av kroppen. Hon har drunknat på en båt som fortfarande flyter.
De båda dödsfallen visar sig vara början på ett mycket skrämmande förlopp. Om inte kriminalkommissarie Joona Linna varit så envis hade gåtorna aldrig fått några svar. Denna sommar står svensk polis inför sitt farligaste fall någonsin.
OMDÖME:
Det har blivit en hel del deckare detta år och den gladaste överraskningen var ”Hypnotisören” av Lars Kepler som siade om ett lovande samarbete och en välkomnande dörr in i deckarnas värld för mig. Andra boken i serien är ”Paganinikontraktet” och det blir bara bättre. Det är kontinuerligt spännande, intrigen känns innovativ och allt som allt är Lars Kepler sannerligen en frisk fläkt i kriminalromanernas värld. Det är en deckare fast nytänkande, polisarbete men intressant och läsaren får verkligen vara med i händelseförloppet får mer än ett tillfälle att lösa gåtan tillsammans med Joona Linna. Allting är väldigt välbalanserat och flyter på i ett rasande tempo. För en kriminalroman är det närapå perfektion men det enda som drar ner betyget är de stundvis orimliga tillfällena när det gäller både händelser och personligheter. Det går inte riktigt att avslöja fler detaljer om situationen utan att förstöra spänningsmomentet, men det blir närapå surrealistiskt till den grad att jag tänker ' hur fan tänkte författaren här?! '. En liten miss mitt i perfektionen, men sett till helheten är det en väldigt liten miss.
Allt som allt en väldigt stark deckare som lyckas överträffa ”Hypnotisören” och som återigen har öppnat mitt intresse för Kepler. Många fler böcker finns det i serien om Joona Linna och jag ser fram emot att läsa varenda en av dem. Kanske döljer det sig rentav någon liten tiopoängare i blandningen?