FELSTEG
Författare: Maria Adolfsson
Antal sidor: 440
Första stycket: ”Redan innan hon öppnar ögonen vet hon. Det här är fel. Allt det här är fruktansvärt fel. Hon borde ligga i en annan säng, vilken som helst, bara inte just den här. De lätta snarkningar som hörs från andra sidan borde vara någon annans, vems som helst, bara inte just hans. Och med en absolut visshet som tränger igenom alla andra tankar vet hon att hon måste härifrån. Nu genast, innan han vaknar.”
HANDLING:
Det är morgonen efter oistra, den stora ostronfesten i Doggerland. En kvinna vaknar bakfull på ett hotellrum, i sällskap med fel man. En annan kvinna hittas brutalt ihjälslagen i sitt kök.
Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får i uppdrag att leda mordutredningen, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret. Kanske började allt redan i det märkliga kollektivet på sjuttiotalet. Kanske med ett telefonsamtal i våras. Kanske finns sanningen i byskvallret på puben Haren och Kråkan.
Karen Eiken Hornby har återvänt till Doggerland för att glömma sitt förflutna med hjälp av arbete, alkohol och män hon inte tycker om. Nu tvingas hon navigera mellan egna och andras felsteg.
OMDÖME:
Det här var en riktigt stark kriminalroman! Likt ”Daisy i kedjor” och ”Änglamakerskan” har ”Felsteg” gett mig ett ännu större intresse för genren. Det är riktigt spännande och en typisk roman att sträckläsa. Det fiktiva Doggerland som scen ger en extra dimension till berättelsen och miljöbeskrivningarna påminner om Shetlandsöarna. Karaktärerna är trovärdiga på ett sätt som jag sällan läst förut, framför allt huvudkaraktären Karen. Hon är den perfekta balansen mellan super woman och helt vanlig, tråkig kvinna. Hon är lika smart som hon är bristfällig, lika skarp som hon är naiv. Över huvud taget känns romanen väldigt välbalanserad och det är ständigt oförutsägbart. Trots att slutet är ganska kort är det fortfarande detaljrikt och tillräckligt.
Trots att slutet knöt ihop säcken fint och lämnade mig nöjd och utan frågetecken vet jag dock inte om jag kan säga samma sak om resten av handlingen. Jag känner inte riktigt att jag fick tillräckligt med information om bland annat Karens bakgrund. Jag fick en känsla av att ”Felsteg” kunde vara nummer två i en bokserie, när den i själva verket är första boken i en serie. Det kändes ibland som att författaren antog att jag förstod vissa saker, trots att det inte fanns att läsa i boken. Lite onödigt att lägga in information som varken leder till bu eller bä kan man säga. Kanske utvecklas det i bok nummer två. Så en väldigt bra kriminalroman. Inte fulländad, men väldigt nära, och jag ser fram emot nästa bok i serien!
