MÅNVARV
Författare: Alice Sebold
Antal sidor: 342
Första stycket: ”När allt kommer omkring var den enkelt att döda mor. När demensen kommer smygande har den en förmåga att avslöja det innersta hos den person som drabbats av den. Min mor var helt igenom rutten, hon var som det unkna vattnet längs ner i en vas med blommor som stått där en hel vecka. Hon hade varit vacker när far träffade henne och hon hade fortfarande förmågan att känna kärlek när jag blev deras senkomna barn, men när hon den där dagen stirrade upp mot mig, spelade ingenting av allt det där någon roll.”
HANDLING:
Mor och dotter befinner sig sedan länge i en ond och destruktiv cirkel. Helen har försökt vinna sin mors kärlek men aldrig fått den. Den sjuka och psykiskt instabila Clair har terroriserat dottern i åratal. Deras hopplöst tärande förhållande gör livet näst intill outhärdligt för den medelålders Helen, som knappt orkar med att dagligen hjälpa sin mamma efter faderns död.
Undermedvetet har Helen länge önskat att modern ska försvinna ur hennes liv. Så en dag händer det. Hon tar livet av sin egen mor och konstaterar att ”Det är så här det går till slut”.
OMDÖME:
Eftersom jag tyckte om ”The lovely bones” så mycket blev jag glad när jag lyckades hitta ännu en bok av Alice Sebold. Men tyvärr var ”Månvarv” inte ens i närheten lika bra. Problemet är att boken börjar väldigt starkt och skapar många förväntningar som den sedan inte kan uppfylla. Det stora brottet inträffar redan efter några sidor och vad som följer är en skildring över ett dygn i Helens liv där hon försöker sopa igen sina spår och bibehålla någon slags psykisk balans. Blandat med detta är också tillbakablickar i hennes barndom med syfte att få läsaren att förstå hur hon kunde drivas så långt som att ta livet av sin egen mor. Men det är också här någonstans som det spricker, för jag förstår det verkligen inte.
Å ena sidan får vi verkligen en utförlig bild av modern som en psykiskt sjuk människa som riktigt suger livet ur sin omgivning och framför allt sin dotter. Men ingenstans framgår det varför Helen faktiskt står ut med detta istället för att till exempel flytta sin mor till ett hem. Mellan raderna finns någon slags konstig älska-hata-teori som försöker förklara hur man kan älska någon lika mycket som man hatar den, men kan man inte älska sin mamma på samma sätt om hon sitter på ett hem där professionella kan ta hand om henne? På det hela taget känns allting väldigt dysfunktionellt. Det finns ett visst driv som gör att handlingen går framåt: hur ska det gå för Helen? Men speciellt spännande blir det aldrig. En stor bidragande faktor till detta är att Helen aldrig vinner någon sympati från läsaren. Hon är lika platt som hon är konstig och i slutändan struntar jag totalt i hur det går för henne.
Det finns vissa intressanta inslag som rör familjedynamik och existentiella frågeställningar, men det räcker inte så långt. Det dysfunktionella, det konstiga och det platta tar överhanden och i slutändan kommer jag försöka att inte tänka så mycket på ”Månvarv” med risk för att befläcka mitt tycke för ”The lovely bones”. Jag hade förväntat mig så mycket mer av en författare som tidigare producerat en av mina favoritböcker.
