VÅGORNAS VISKNINGAR
Författare: Tamara McKinley
Antal sidor: 357
Första stycket: ”Det var nästan sista dagen på år 1904 och Christy satt i sin bortgångne mans favoritfåtölj vid de franska fönstren med utsikt över Storm Bay och Tasmanska halvön. Sommarhetten mildrades av en sval bris från vattnet som förde med sig en doft av eukalyptus och tall in i rummet. Trots att hon för det mesta blev lugn av klockfåglarnas sång i träden intill och panoramat hon hade framför sig, satt hon nu i spänd förväntan inför de övriga familjemedlemmarnas reaktion på det hon hade meddelat.”
HANDLING:
Året är 1905. Christy har alltid drömt om att resa från hemmet i Tasmanien till den vilda och vackra ön Skye där hon föddes. Hon vill uppleva den storslagna naturen och den dramatiska kusten i sitt hemland.
Nu, när hon är 65 år gammal, har hon äntligen bestämt sig för att resa. Med sig har hon sin försiktiga dotter Anne och sitt älskade barnbarn Kathryn, men ingen av dem känner till Christys förflutna - som är mörkare och mer komplicerat än de kunnat ana.
När de anländer till Skye dras bitterljuva och sedan länge begravda minnen upp till ytan, och det kommer förändra de tre kvinnornas liv för alltid.
OMDÖME:
Tamara McKinley har tidigare skrivit min absoluta favoritbok ”Matildas sista vals”, men alla böcker efter det har inte riktigt kunnat leva upp till samma standard, inklusive ”Vågornas viskningar”. Det är som alltid förtrollande miljöbeskrivningar som skapar både ett intresse och en nyfikenhet att vilja besöka platserna, samtidigt som det på något sätt känns som om du genom handlingen redan varit där. Karaktärerna är sådär alldeles lagom säregna och står ut alldeles lagom mycket och trots att det är Christy som står i förgrunden känner jag att jag lär känna alla andra också, utan att det blir för mycket av någon eller något, allt som allt en väldigt fin balans i persongalleriet. Språket är lättläst med vissa humoristiska inslag som verkligen lyfter handlingen. Det finns ett allmänt underhållningsvärde och så lite intriger och familjehemligheter som extra krydda som skapar en hyfsat bra balans mellan romantik, lycka, sorg och tragedi.
Men någonstans blir det lite segt och det tar lite för lång tid att säga någonting som kunde blivit sagt mycket tidigare. Det blir lite för suckigt på sina ställen, på gränsen till klyschigt och slutet kommer lite för abrupt och saknar en underliggande konfliktkänsla som gör att det brister lite i trovärdigheten. Jag tycker överlag om McKinley, men det riskerar att ibland dra lite för mycket åt ren Harlequin och då blir det inte så bra. Allt efter ”Matildas sista vals” har gått lite upp och lite ner, lite hit och lite dit, men liksom ”Eldhärjad” och ”Ekon av längtan” var ”Vågornas viskningar” ändå helt okej och klart läsvärd.
