GIRAFFENS TÅRAR
Författare: Alexander McCall Smith
Antal sidor: 221
Första stycket: ”Mr J.L.B. Matekoni, ägaren av Tlokweng Road Speedy Motors, fann det svårt att tro att Mma Ramotswe, den utomordentligt kompetenta grundaren av Damernas Detektivbyrå, hade gått med på att gifta sig med honom. Det var andra gången han hade frågat; första gången han ställde frågan, något som hade krävt väldigt mod av honom, hade resultatet blivit ett avböjande – ömsint och beklagande – men ändock ett avböjande.”
HANDLING:
Mma Ramotswe är en lyckligt lottad kvinna. Livet är gott och hennes detektivbyrå är en succé. Som Botswanas första kvinnliga detektiv har hon fullt upp med att hjälpa människor med problem, och hon gör det oftast till allas belåtenhet. Men ibland är det svårt att avgöra om sanningen kommer att lösa klientens bekymmer. Att leva i ovisshet kan vara en välsignelse.
I Giraffens tårar löser Mma Ramotswe gåtan med den försvunne amerikanen samtidigt som hon låter sin assistent Mma Makutsi undersöka vad slaktarens hustru döljer. Dessutom får förlovningen med Botswanas bäste mekaniker, J.L.B. Matekoni, oanade följder...
OMDÖME:
Det var ett kärt återseende att få läsa ”Giraffens tårar” efter att ha läst ”Damernas Detektivbyrå” och jag får en viss fördjupning av såväl karaktärer som handling. Jag lär också känna vissa bikaraktärer mer ingående, till exempel Mma Ramotswes sekreterare Mma Makutsi. En annan trevlig överraskning är att denna del i serien blir mindre av en turistförklaring än den första delen. Istället blir det mer som att se Afrika i ett helt nytt ljus, ett land som värms inte bara av solen utan också människorna som bor där. Traditioner möter modernitet och Mma Ramotswes tankar blir väldigt intressanta att följa där hon försöker utröna vad som gör en människa god eller ond, eller kanske både och. Stora frågor om moral och problematiska funderingar gällande rätt och fel vävs ihop tillsammans med starka karaktärer och målande miljöer. Det ger en väldigt lätt och behaglig känsla och läsningen blir aldrig tung, istället framställs en trevlig och varm handling berättad med ett lättläst språk med en hel del humor mellan raderna.
Men trots att handlingen har lyft lite får jag fortfarande inget riktigt grepp om Mma Ramotswe, trots att hennes tvetydiga personlighetsdrag som förbryllade mig i första delen till viss del ges i ett nytt perspektiv i denna del, vilket gör att jag nu förstår henne mer och framför allt förstår varför hon beter sig som hon gör. Men det räcker inte riktigt för mig. Dessutom framstår Mr J.L.B. Matekoni som närmast patologiskt osäker och tvivlande vilket jag tycker är lite synd eftersom jag verkligen gillade honom i första delen. Han har gått från allmänt trevlig och genomgod medborgare till fullständig dörrmatta. Jag hoppas detta utvecklas under kommande delar.
Hanteringen av fallen och klienterna är inte lika centralt i denna del och det känns som om upplösningen saknar någonting. Allt som allt blir ”Giraffens tårar” lite mer lågmäld än ”Damernas Detektivbyrå”, vilket i sig inte behöver betyda någonting negativt, men det riskerar att dra ner lite väl på tempot och den starka spänningen för att veta hur det går är inte riktigt lika närvarande. Summa summarum lägger sig ”Giraffens tårar” på delad plats med ”Damernas Detektivbyrå” och efter att ha läst två böcker är jag fortfarande inte helt övertygad om att detta är en serie för mig, men jag kommer definitivt ge den några chanser till.