VASSA FÖREMÅL
Författare: Gillian Flynn
Antal sidor: 279
Första stycket: ”Min tröja var ny, svidande röd och ful. Det var den tolfte maj men temperaturen hade sjunkit ner mot femstrecket, och när jag hade gått omkring och huttrat i skjortärmarna i fyra dagar rev jag åt mig ett skyddande skal på rea för att slippa rota i mina nedpackade vinterkläder. Vår i Chicago.”
HANDLING:
På sin chefs begäran beger sig Chicagojournalisten Camille Preaker till sin hemstad Wind Gap i Missouri, för att rapportera om fallet Natalie Wood, en tioårig flicka som är spårlöst försvunnen. Året innan kidnappades nioåriga Ann Nash under liknande omständigheter och hittades kort därefter mördad.
Camille har inte satt sin fot i hemstaden på åtta år och bävar inför att återse sin mor Adora. Relationen har alltid varit ansträngd och Camille inser snart att ingenting har förändrats; Adora håller henne på avstånd så som hon alltid gjort, samtidigt som hon verkar närmast besatt av att ta hand om Camilles tretton åriga halvsyster Amma, en bedårande men också manipulativ flicka som på ett märkligt sätt håller hela den lilla staden i sitt grepp.
Camille börjar intervjua de försvunna flickornas anhöriga, men i takt med att pussel bitarna faller på plats tycks sökandet efter sanningen på ett oroväckande sätt leda henne tillbaka till den egna familjen, till ett sårigt förflutet som nu till slut hunnit ikapp henne.
OMDÖME:
Jag blev positivt överraskad av ”Gone Girl” och ”Vassa föremål” handlar liksom denna om förtroende för andra människor: hur väl känner vi egentligen varandra? Kan vi verkligen lita på våra närmaste? Det uppkommer även ett tema gällande moderskap, ansvar och fördomar om vad som klassificerar en mördare. En obehaglig ton sätts när Camille sätter foten i sitt tidigare hem och tvingas möta sin avståndstagande mor, och detta är en ton som bara växer och växer tills den når ett kraftigt crescendo i en riktigt rafflande avslutning som slår mig med både häpnad och gåshud. Familjeintriger och kriminalfall vävs ihop och skapar en enda rysande finish. Jag sitter på ständiga funderingar på vad som kan ha hänt, hintar ges hit och dit för att vilseleda mig och det fungerar mer än väl. Det är lättläst trots att kapitlen är ganska långa och det är ständigt någonting som ligger och skaver och ett utbrett mörker finns som en tung matta mellan raderna utan att läsningen i sig blir tung. Det mystiska förstärks också genom småstadsmentaliteten som är ständigt närvarande, alla känner alla och vet allting om varandra, men samtidigt har alla hemligheter och ljuger för varandra. Vem går att lita på? Wind Gap skapar en nästan klibbig omgivning som omgivs av blodstank och död från stadens stora grisuppfödning. Det blir stundtals riktigt rått, men personligen tycker jag inte att det på något sätt tar över, istället bidrar det bara ytterligare till det mystiska.
Camille som karaktär är väldigt komplicerad och intressant på ett sätt trots att jag aldrig får något riktigt grepp om henne. En central del i hennes roll är hennes självskadebeteende som jag tycker författaren framför otroligt bra. Det blir en fin balansgång mellan att skämmas över sin kropp och samtidigt ständigt ställas inför lockelsen att ta till kniven vid stor press. Över huvud taget är det svårt att få grepp om någon karaktär och de flesta lever dubbelliv som skapar en stor paradox, till exempel småflickor som hemma leker med dockskåp för att gå ut med kompisar och missbruka både alkohol och piller. Men det är i slutändan i det bisarra som det intressanta ligger. Väldigt mycket känns dysfunktionellt, men det fungerar.
