FALKENS DÖTTRAR
Författare: Elvira Birgitta Holm
Antal sidor: 370
Första stycket: ”Den blommande linden sjunger. Humlor och bin svärmar runt henne i jakten på nektar, solen är varm, vinden ljum. Men rösten hos mannen på tunet är is. ’Kom ner ur trädet, kvinna!’ Ylva flyttar sig längre ut på grenen, den gungar och knakar. ’Vid djävulens horn, kom ner, eller jag hugger ner trädet!’ Rösten fyller gårdstunet, studsar mot de grå timmerhusen. Hugga ner vårdträdet? Den väldiga linden som vuxit på Hålebo i flera hundra år, hög som en kyrka och bred som ett hus! Ingen, inte ens mannen där nere kan väl vara så galen?”
HANDLING:
Det är sommar år 1296. Ylva sitter uppflugen i den stora linden på gården. Dit har hon flytt för att komma undan sin trolovades vrede och våld. Genom löven ser hon männen på gården fatta sina yxor för att hugga ner trädet.
På andra sidan skogen bor hennes tvillingsyster Ingrid, hon som alltid är klok och lugn och vet råd. Hur ska Ingrid kunna hjälpa henne nu? Sedan händer något fasansfullt, och Ylva måste fly för livet. Bort från gården, bort från systern. Men systrarnas band är starkt, så starkt att det också gör dem svaga och sårbara.
OMDÖME:
”Falkens döttrar” är den åttonde delen i serien ’Släkten’ och efter ett flertal lite skakiga delar börjar det arta sig en aning, men det finns fortfarande mycket att önska. Vi har kommit fram till slutet av 1200-talet början 1300-talet och får följa systrarna Ylva och Ingrid. Trots roller som huvudkaraktärer tycker jag att det är vänskapen mellan Ylva och Disa, som efter hand utvecklas till någonting djupare, som verkligen tar tag i handlingen. Relationen mellan de båda beskrivs väldigt fint och kompromisslöst och interaktionen mellan dem är väldigt trovärdig. Även relationen mellan systrarna Ylva och Ingrid är intressant och i slutändan är interaktionen mellan dem starkare än karaktärerna själva. Jag känner inte riktigt att jag kommer någon speciellt nära (någonting som verkar ha blivit ett stående problem under flertalet delar i serien) men det finns ändå en slags speciell känsla över historien, någonting som författaren har en superb förmåga till. Hon lyckas ta någonting som i sig själv inte är särskilt inspirerande och ändå skapa engagemang och intresse, med ett lättläst språk och inslag av dramatiska cliff-hangers, korta kapitel och lättförstådda karaktärer.
Historien riskerar ibland att bli lite stökig med många namn och händelser och jag längtar verkligen efter ännu en del där jag får engagera mig i karaktärerna igen. Det blir någonting som saknas när man som läsare känner att man inte riktigt bryr sig hur det går för någon. Ett inslag som jag inte känt funnits sedan ”Helenas hämnd”. Lite synd på en annan spännande historia som slutar i och med digerdödens framfart och jag måste säga att slutet är minst sagt vackert och lämnar en fin övergång till nästa del i serien. Jag har fortsatt höga förväntningar på nästa del och hoppas verkligen att den kan sätta fart på karaktärsengagemanget igen.