ORMRINGEN
Författare: Elvira Birgitta Holm
Antal sidor: 619
Första stycket: ”Han slår utan att tänka. Slaget träffar hårt rätt över munnen, läppen springer i blod. Hon tumlar baklänges, snubblar och faller tungt mot tunnorna med tran. I nästa nu är han framme hos henne, drar upp henne med hårda händer rätt in i sin famn, möter hennes mun med sin öppna mun. Hans tunga dricker blodet från hennes spräckta läpp. Bakom dem hörs ett häpet rop, grova händer sliter dem från varandra. – Vad är det för otyg vi fått ombord? vrålar en saltsträv stämma. Ynglingar som kysser varann! Hiva dem överbord! Starka armar lyfter dem redan.”
HANDLING:
Djävulsring, så kallar Ylva ringen som Mikael bär. Den som han fick av sin mor innan hon dog. Ringen som tvingar honom att minnas att han inte bara har ett arv att hämta utan också en hämnd att kräva.
Ylva är havande med Mikaels barn. Tillsammans färdas de från Norge till Visby där Mikaels arv väntar. Deras kärlek är skör och i Mikaels hjärta finns en annan kärlek. Ylva är den starkare av de två men hon är kvinna i männens värld av våld och girighet. Kommer hennes styrka att räcka?
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Månskensvargen” kommer nu turen till uppföljaren ”Ormringen” och jag tycker att de båda delarna hamnar bredvid varandra. De delar mycket positivt, men det finns också lite att önska. Det är fortsatt spänning med korta kapitel och stort radavstånd, någonting som gör denna till synes tegelsten otroligt lättläst och nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Det är en historia som är svårt att beskriva just eftersom den beror på att situationer byggs på och byggs om allteftersom. Jag möts av många miljöbeskrivningar och det finns en yttepytte liten risk att förlora sig i alla städer, gator, torg och byggnader men det tidstypiska och levande håller intresset uppe och jag känner att de verkligen tillför någonting viktigt till handlingen. Sedan måste jag ge författaren en eloge i hur skickligt hon väver in moderna aspekter i handlingen så som homosexualitet, transsexualitet, utsatthet, feminism och könsroller. Det är tunga ämnen som blandas med våldtäkter, skam, hat och skuld men trots detta blir historien aldrig tung att läsa. Istället följer jag denna medeltids-typiska historia med stort intresse och relationen mellan Ylva och Mikael utvecklas, men jag vet inte riktigt var den är på väg.
Allt eftersom jag läser känner jag att jag mer och mer börjar tappa greppet om både Ylva och Mikael. De blir bara mer och mer osympatiska, jag förstår inte riktigt de val som görs och tillslut känns det inte som att det finns mycket kvar mellan dem och allt jag kan undra är: Varför är de över huvud taget tillsammans längre? Detta i kombination med att denna del känns lite mer komplex än ”Månskensvargen” och att det ibland tenderar att sväva iväg lite väl mycket (någonting som jag inte riktigt tycker tillför någonting) gör att ”Ormringen” hamnar snäppet under sin föregångare. Men trots detta hungrar jag efter den sista delen i serien, för att jag bara måste få veta hur det faktiskt går för Ylva och Mikael.
