PARIS FÖRSVUNNA DÖTTRAR
Författare: Pam Jenoff
Antal sidor: 405
Första stycket: ”Om det inte hade varit för det näst värsta misstaget i Grace Healeys liv skulle hon aldrig ha hittat resväskan. Klockan tjugo över nio en tisdagsmorgon borde Grace ha varit på väg söderut i den första av de två bussar hon tog för att ta sig till centrum, eftersom hon pendlade från sitt hyreshus på pensionatet i Hell’s Kitchen till Lower East Side där hon arbetade. Och hon var på väg till jobbet. Men hon befann sig inte ens i närheten av kvarteren som hon börjat betrakta som sitt hem.”
HANDLING:
Manhattan 1946. En morgon på väg till arbetet hittar Grace Healy en övergiven resväska vid Grand Central Station. För nyfiken för att stå emot öppnar hon den och finner tolv fotografier på olika kvinnor. Väskan har tillhört en kvinna vid namn Eleanor Triggs, ledare för ett kvinnligt spionnätverk under andra världskriget. Tolv av de kvinnor som sändes ut på uppdrag runtom i Europa återkom aldrig och deras öden förblev okända.
Fast besluten om att ta reda på vad som hänt kvinnorna börjar Grace göra hemliga efterforskningar och det visar sig snart att hon står inför en minst sagt häpnadsväckande historia.
OMDÖME:
Jag har tidigare läst ”Cirkusflickan” av Pam Jenoff som jag tyckte var riktigt bra, men tyvärr håller inte ”Paris försvunna döttrar” riktigt samma kvalitet. Den liknar lite ”Näktergalen” av Grace Hannah och lyfter kvinnors roll under andra världskriget. Det handlar om systerskap, mod och en viljestyrka utöver det vanliga i en omgivning där ingenting är säkert och ungen går att lita på. Bokens verkliga styrka är författarens förmåga att förmedla det faktum att det var helt vanliga kvinnor – mödrar och döttrar – som helt plötsligt kastades in i en ny verklighet som ständigt hängde mellan liv och död. Språket är flödande och handlingen i sig är stark, men jag köper inte riktigt allt.
Jag har överlag svårt för karaktärerna. Grace framstår som väldigt konstig och stundvis riktigt elak, Eleanor blir lite för stereotypisk men jag har mest svårt för Marie som blir alldeles för naiv, nojig, trögtänkt, övermodig och allmänt osympatisk. Självklart har jag förståelse att rädsla och rådande omständigheter sätter sina spår, men det är någonting som ändå inte känns riktigt trovärdigt när Marie jämt och ständigt klagar på att hon aldrig får reda på någonting och blir sur när hennes liv riskeras trots att hon samtidigt är väl medveten om att det är exakt detta hon gått med på från början. Det skaver lite. Sedan känns dialogerna väldigt krystade. Det är för mycket som känns som någonting man aldrig skulle säga till varandra och vissa aspekter – som att Grace bara känner en slags dragningskraft till dessa mystiska kvinnor och bara måste ta reda på vad som hände dem på egen hand – blir tyvärr inte helt trovärdigt. I vissa fall kan en bra handling komma undan med viss brist i trovärdighet och ständiga sammanträffanden (vilket jag tyckte i ”Cirkusflickan”), men här fungerar det inte riktigt. Det blir som en slags friktion i läsningen som ständigt stoppar upp och får mig att stundvis sucka högt, och trots att jag förvisso läser med viss spänning för att i slutet få reda på sanningen känns upplösningen tyvärr lite fadd.
Slutligen tycker jag också det är synd att författaren lagt till ett romantiskt inslag i handlingens dåtid, för detta känns bara instoppat och missanpassat och handlingen hade nog klarat sig bättre utan. Det är en fin historia om dåtidens kvinnor som gjorde en stor skillnad under andra världskriget, men jag vet att författaren kan bättre än det här.
