LJUSETS DOTTER
Författare: Elisabet Nemert
Antal sidor: 413
Första stycket: ”Tyst, utan att så mycket som en viskning kom över hennes läppar räknade hon slagen, försökte mäta smärtan. Tyst formade hon orden, bad samma bön som alltid till den frånvarande guden däruppe i sin trygga himmel, att fadern skulle sluta, att han äntligen skulle ha tömt sin vredes bägare i botten.”
HANDLING:
Det är sent 1700-tal och Edsbergs slott i Sollentuna sjuder av liv. I den unga Marias liv är glädjen emellertid en sällsynt gäst. Hennes far, som är förman på Edsberg, styr sin familj med järnhand och tvekar aldrig att låta knytnävarna tala. Hans brutala uppfostringsmetoder har gett Maria en höftskada och hennes haltande gång och bortkomna sätt är ständigt föremål för grymma skämt och trakasserier.
Den enda ljuspunkten i Marias liv är musiken; då hon sluter ögonlocken och lyssnar till den mäktiga orgeln eller till spelmannens sprittande musik tonar skammen, ensamheten och hjälplösheten för ett ögonblick bort. I hemlighet lär sig Maria att spela fiol och en kväll får hon av en slump möjlighet att visa de danslystna edsbergarna vad hon kan. Föga anar hon att en ny väg nu håller på att öppnas i hennes liv, en väg som ska föra henne till Stockholm och Gustav III:s hov.
OMDÖME:
Jag har tidigare haft en bra erfarenhet av Elisabet Nemert när jag läst ”Vargarnas tid” och ”Blå längtan”, men jag är tyvärr inte alls lika förtjust i ”Ljusets dotter”. Det finns vissa fina inslag, ett starkt budskap om att våga vara sig själv och en hyllning till civilkurage. Karaktärerna är ganska intressanta och de flesta går igenom en omvälvande resa under historiens gång som ger boken ett djup. Ingenting är svart och vitt och det finns ingen stark gräns mellan godhet och ondska. Som musiker blir det musikaliska inslaget en trevlig touch för mig (trots att jag fullständigt revolterar mot tanken att en helt otränad flicka skulle kunna plocka upp en fiol för första gången och spela varje ton helt rent, trots att man är född med absolut gehör fungerar det inte så!), men det ligger en slags magi mellan raderna som ändå får det att fungera. Det är inte fantasy, men nära inpå, med mytologiska inslag och övernaturliga fenomen som inte riktigt går att förklara. Det finns också en viss berättarglädje i språket, men inte alls på samma sätt som i hennes andra böcker. I stället känns det som om jag läst ”Ljusets dotter” förut.
Nemert har en tendens att följa samma mönster i alla sina böcker: utsatta flickor prövas genom livet men hennes goda hjärta för henne till den sanna kärleken. Det blir tyvärr lite för gulligt, lite för suckigt, lite för sliskig. Det poetiska kommer till ett crescendo i karaktärernas inre tankar men det flyter iväg alldeles för mycket och blir lite tråkigt på sina ställen. Det känns tidigt som att slutet redan är givet och det finns alldeles för få överraskande moment. Handlingen berättas också i en sådan konstig ordning att läsaren alltid redan vet att faran är över, medan karaktärerna i boken lever i ovetande. Detta berövar boken alla spänningsmoment som hade kunnat finnas. I slutändan får jag inte alls samma känsla som när jag läste hennes andra böcker och det blir istället lite för mycket lättsmält och förutsägbar Harlequin. Inte dåligt, men inte heller speciellt bra.