POTTUNGEN
Författare: Anna Laestadius Larsson
Antal sidor: 446
Första stycket: ”De liknade en flock korpar. Med ansiktena dolda bakom mörka masker och kåporna utfällda som hotfulla vingar närmade de sig sitt offer. ’Godafton vackra mask’, hördes från en av de sammansvurna. Som om det var signalen han väntat på tog en annan ett kliv framåt, tryckte sitt vapen i ryggen på den omringade och fyrade av: Poff! ’Aj, aj, jag är sårad’, kved den olycklige och sjönk till marken till de övrigas förtjusning.”
HANDLING:
Det är mars 1792 och Gustav III ligger död på Stockholms slott. På balkongen visar den nye regenten hertig Karl upp sig för folket. På borggården står Johanna som en gång var slottets pottunge med ett krampaktigt grepp om sin son Nils. Hon om någon vet vad hertigen är kapabel till. I en tid då kopplerskor lurar på krogarna, plitar griper lösdriverskor på gatorna och där de flesta försörjningsmöjligheter är stängda för en ogift mor är Johanna ändå fast besluten att glömma det som varit och skapa sig ett bättre liv. Men hur?
Inne i slottets förgyllda salar drömmer hertiginnan Charlotta om inflytande och makt. Tillsammans med sin hovmästarinna Sophie samlar hon tidens vittra fruntimmer i den hemliga kvinnosalongen Blåstrumporna.
OMDÖME:
”Barnbruden” var en väldigt trevlig läsupplevelse och jag hade hoppats på samma känsla för ”Pottungen” (särskilt då denna del i serien skulle fokusera på min favorit bland de kvinnliga karaktärerna), tyvärr tycker jag inte riktigt att kvaliteten är densamma. Det är ett fortsatt kvinnligt perspektiv och denna gång en djup inblick i sena 1700-talets Stockholm. Det är tankar, åsikter och drömmar, politik, intriger och svekfulla spel i en enda blandning. Det är kvinnornas historia, men fortfarande är det Johannas livsöden som griper tag starkast och det är också denna skildring som leder till det största engagemanget och de mest känslosamma stunderna. Annars uppskattar jag också de detaljrika beskrivningarna varvat med övergripande diskussioner som rör klasskillnader och könsroller, där både samhället och den enskilda individen får ta plats. Allt som allt är det väldigt välbalanserat.
Men någonstans tycker jag att handlingen tappar bort sig lite i historien. Det blir lite för djupgående och nästan tråkigt i mitten. Många kapitel får jag inte ut någonting av och jag bara längtar tillbaka till Johanna. Om detta sedan beror på författarskapet i sig, eller att jag helt enkelt bara tröttnat på överklassdamernas gnäll och klagan över småsaker där det jämt och ständigt görs en höna av en fjäder som tillslut fullständigt tappas bort mellan raderna, kan jag inte riktigt svara på. Någonting är det i alla fall som inte riktigt griper tag på samma sätt som i ”Barnbruden” och jag hoppas författaren hittar tillbaka till glansen i den avslutande delen i trilogin!