STORMVARNING
Författare: Maria Adolfsson
Antal sidor: 423
Första stycket: ”Hon ser på mobilen med en min av lätt äckel. Lutar sig tillbaka, som om blotta åsynen ab den utgör ett hot. Reser sig och går ett halvt varv runt köksbordet, ställer sig på tröskeln och stirrar in i vardagsrummet. Så ett varv åt andra hållet. Undviker telefonen med blicken när hon åter rundar bordet, låtsas inte om den svarta displayens stumma uppfordran.”
HANDLING:
Det är juletid när en man hittas död på Doggerlands nordligaste ö Noorö. Karen Eiken Hornby kastar sig in i utredningen, lättad över att slippa julfirandet. När ytterligare ett mord sker framträder kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri, men Karen oroas mest över om hennes lindrigt laglydiga släktingar är inblandade. Det blir en svår balansgång mellan hennes privata jag och rollen som polis.
OMDÖME:
Jag fick min första bekantskap med Maria Adolfsson i och med hennes debutroman ”Felsteg” och det var en väldigt trevlig överraskning. Därför kändes det bara naturligt att också läsa den efterföljande ”Stormvarning”, och den var bra, men inte fantastisk. Det är välskrivet och väldigt spännande och intressant trots att intrigen och handlingen känns väldigt klassisk. Tempot är långsamt men fortfarande ihållande men det som verkligen ger djup till handlingen är Karen. Hon känns väldigt stabil och intressant, och samtidigt sympatisk och på ett sätt komplex. Väldigt mänsklig helt enkelt, vilket jag har kommit att verkligen uppskatta i deckare och thrillers. En annan aspekt som ger boken karaktär är miljöbeskrivningarna av det fiktiva landskapet Doggerland. Det är väldigt inspirerande och vackert målande - lika kargt som det är vackert, lika storslaget som dämpat - och det sätter verkligen tonen för romanen. För att vara ett fiktivt landskap känns det paradoxalt nog väldigt trovärdigt. Även språket är väldigt följsamt trots att det finns en stor känsla för detaljer.
Men förutom Karen tycker jag att det i denna del finns alldeles för många karaktärer och namn, ganska mycket känns som utfyllnad och upplösningen är lite för snabb. Den ska fungera som fristående men det vet jag inte om jag håller med om. Det är många omkringliggande historier att hålla reda på: uteliggaren Leo, chefens dotter Sigrid, vännen Marike och bästa vännen Aylin, och nu dessutom Karens familj och avlägsna släkt med tillhörande familjehemligheter. Allt som allt känns ”Stormvarning” lite spretig, det är bra men jag är inte överväldigad, och jag tycker ”Felsteg” är strået vassare. Som trilogi är det fortfarande väldigt underhållande och jag ser i alla fall fram emot nästa del i serien.
