VERA
Författare: Anne Swärd
Antal sidor: 345
Första stycket: ”Det är Vanna som klär den unga bruden, snör hennes kropp hårt. Kanske är hon den enda som verkligen förstår vad det här äktenskapet egentligen handlar om och har på så vis ansvar för det som är på väg att ske. Hon har knappt fått en blund på hela natten, legat och vridit sig i jungfrukammaren, väntat på gryningen och allt som ska hända. Har inget annat val än att göra som hon blir tillsagd, men att delta är ändå att delta och hon gör det handgripligare än någon annan – som den som drar i trådarna, hårdare och hårdare tills buden är så smal som det bara går. Och helst lite smalare.”
HANDLING:
Under falskt namn kommer den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en hemlighet som hon är beredd att göra vad som helst för att behålla. Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Kvinnoläkaren Ivan Ceder har sökt dispens för sin ännu inte giftasmyndiga brud, den hälften så gamla Sandrine. Bakgrund: okänd. Sjutton år, med döden bakom sig och livet framför sig?
Genom att säga ja till Ivan gifter Sandrine in sig i en främmande värld: den stora överklassläkten Ceder. Under bröllopsnatten drar en farlig snöstorm in över arkipelagen och hela festföljet fryser fast ute på ön. Det är som om denna natt förebådar hur resten av äktenskapet ska bli - en iskall mesallians byggd på hemligheter, lögner och rädsla.
OMDÖME:
”Vera” är en väldigt kritikerrosad roman som jag hade en känsla redan från början att den kanske skulle vara lite knepig, och jag hade inte helt fel. Den är skriven med ett annorlunda skrivspråk, väldigt poetiskt, där små nyanser i slutändan säger väldigt mycket. En väldigt dov men fortfarande intensiv stämning som är lika lättillgänglig som distanserad. Jag skulle vilja likna den vid ”Vägen mot bålberget” som även den påminner om en slags modern epik. Fantastiskt, men på ett sätt lite för fantastiskt för att kunna ta till sig. Handlingen är ganska långsam, nutid varvas med tillbakablickar och minnen tills alla pusselbitar läggs samman och det är ganska tungs att läsa. Detta förstärks av det faktum att språket ofta är dunkelt och dimmigt, och aldrig riktigt klart. Det krävs en viss nivå av fokus och uppmärksamhet för att inte börja sväva utanför raderna. Men det finns många intressanta aspekter. Alla har hemligheter, svek och lögner, värme och kärlek blandas och förstärks av de frusna och kala omgivningarna som skapar en närapå klaustrofobisk känsla. Även karaktärerna är på ett sätt intressanta, trots att jag inte riktigt känner att jag hinner lära känna dem tillräckligt.
Dialogerna är nämligen lite för tunna, det mesta av handlingen är uppbyggt på tankar och minnen, lösa uppfattningar som i slutändan inte riktigt räcker till för att skapa sig en uppfattning. Sandrine själv, som trots titeln får agera huvudkaraktär, säger inte mer än ett fåtal meningar högt under hela romanen och jag finner henne alldeles för passiv. Hon vill mest ingenting, hon varken längtar efter något eller bryr sig om någon, hon mest bara är. Handlingen börjar hyfsat bra i inledningen men mattas av kraftigt i mitten till och med slutet. Tidslinjer suddas ut och händelser går både i och om varandra tills jag inte är säker på någonting och gång på gång tappar jag den röda tråden. Överlag blir jag inte så berörd som jag hade hoppats och allt känns lite för splittrat och fragmentariskt. Många fina, eftertänksamma, poetiska delar som jag inte riktigt kan lägga samman och se som ett helt mönster. Men samtidigt finns det verkligen någonting som förtjänar att hyllas med denna roman. Det är i sig ett mästerverk, ett modernt episkt verk, men det krävs mycket för att ta det till sig.
