DOLT I VATTEN
Författare: Catherine Steadman
Antal sidor: 365
Första stycket: ”Har du någonsin grubblat över hur lång tid det tar att gräva en grav? Du kan sluta grubbla nu. Det tar en evighet. Hur lång tid du än tror att det tar – fördubbla den.”
HANDLING:
Hur skulle de ens kunna önska att något vore annorlunda? Erin är dokumentärfilmare på väg att få sitt genombrott. Mark är investeringsrådgivare på en bank, med stora framtidsplaner. De är passionerat förälskade i varandra, nygifta och på idyllisk smekmånad i solen på ön Bora Bora i franska Polynesien.
Men så förändras allt när Erin och Mark under en dykning gör en chockerande upptäckt i vattnet. De måste bestämma sig för om de ska rapportera det till någon eller inte. Å ena sidan borde de antagligen göra det. Å andra sidan: vem skulle kunna ta skada av att de höll tyst? Beslutet Erin och Mark fattar sätter igång en kedja av oförutsägbara händelser, med katastrofal utgång.
OMDÖME:
Den här romanen gav liknande vibbar som ”Gone Girl” och liksom denna är det ständigt någonting som kryper under ytan och skaver mellan raderna som skapar en känsla av att ’det är någonting som inte stämmer’. Det handlar om ödesdigra val, girighet, svek, oväntad vänskap och författaren får verkligen till den där hårfina balansen mellan vardaglighet och kriminalitet. Jag möts av en otroligt stark början som genast suger in läsaren i spänningen genom att framföra att Erin står och gräver en grav för att sedan hoppa tillbaka tre månader i tiden för att återge hur hon hamnade där. Mark och Erin framträder sedan som väldigt trovärdiga karaktärer och friktionerna inom deras förhållande sätter extra sprätt på spänningen: kan de verkligen lita på varandra? Är kärleken äkta eller verkar någonting lite snett? Allt som allt är det väldigt psykologiskt intressant. Jag misstänker tidigt att det inte står helt rätt till mellan parterna och har dessutom en stark föraning om vem som inte riktigt är den som hen utger sig att vara, men slutet slår mig ändå med överraskning. Det är som att veta var historien är på väg och samtidigt bli förvånad över utgången och det är den ständiga ovissheten som driver på tempot. Handlingen framförs sedan med ett väldigt intressant och engagerande skrivspråk där författaren låter karaktärerna komma till liv genom att rikta diskussionen direkt mot läsaren och be läsaren om åsikter och råd. Detta i kombination med en underliggande humor i monologerna som verkligen fångar mitt intresse skapar en väldigt paradoxal känsla av både driv och lugn.
Men efter den minst sagt saftiga inledningen tar det sedan en stund för mig att komma in i handlingen. Någonting under de första 100 sidorna brister lite i trovärdigheten för mig och jag pendlar ständigt mellan 'Ja det där verkar trovärdigt' och 'Nej men så där skulle man väl inte göra!?'. Det känns på ett sätt som att det tar en stund för romanen att hitta sig själv, men när den väl gör det är det riktigt bra. Sedan kan jag inte låta bli att bli yttepytte besviken på att det är en hel del frågor som förblir obesvarade efter sista sidan. Ibland funkar det, ibland inte, och här funkar det tyvärr inte för min del. Men med tanke på att detta är författarens debutroman kan jag ändå ana väldigt ljusa framtidsutsikter och jag kommer definitivt läsa författarens nästa bok.