DOTTERNS BERÄTTELSE
Författare: Armando Lucas Correa
Antal sidor: 282
Första stycket: ” ’Är det ms Duval? Elise Duval?’ Rösten i telefonen upprepade hennes namn medan hon förblev tyst. ’Min dotter och jag var nyligen på Kuba. Vi har några brev på tyska som tillhör er.’ Elise hade alltid kunnat förutse framtiden. Men inte idag. Hon kunde aldrig ha förutspått idag.”
HANDLING:
New York City, 2015: Åttioåriga Elise Duval har bott i USA sedan hon kom från Frankrike som barn, strax efter andra världskriget. När en okänd kvinna plötsligt dyker upp med ett antal brev, skrivna av Elises mor på tyska under kriget, skakas hennes liv i grunden. Sakta men säkert börjar helt sekels hemligheter veckla ut sig.
Berlin, 1939: Amanda Sternberg, bokhandelsägare och nybliven änka, flyr Nazityskland tillsammans med sina två döttrar, men när hon anländer till Haute-Vienne har hon bara en dotter kvar. Och deras frihet blir flyktig, Amanda och dottern fångas snart in och tas till ett koncentrationsläger.
OMDÖME:
Böcker om andra världskriget brukar alltid kännas mer eller mindre, på ett eller annat sätt och ”Den tyska flickan” fångade inte riktigt mitt engagemang då känslorna mest hamnade på ytan. På ett sätt kändes ”Dotterns berättelse” mer, men jag är fortfarande inte helt övertygad. Det är en stark skildring av ständig flykt, rädsla och sökande efter en identitet, att ständigt förlora sitt hem och sig själv. Jag uppskattar också att jag får se andra världskriget ur ett nytt och för mig outforskat perspektiv. Det handlar mindre om de igenkännande beskrivningarna av koncentrationslägren och boskapsvagnarna och mer om mindre kända attentat i små franska byar som hamnat i historiens marginaler. Jag känner verkligen att jag kommer närmast Amanda Sternberg. Hennes upplevelser och svåra valmöjligheter gällande hennes döttrars säkerhet och överlevnad är någonting som drabbar mig hårt och det är genom hennes ögon som handlingen verkligen griper tag i mig.
Men någonting saknas och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Någonting i språket gör att jag ibland tappar bort mig och det blir stundvis lite för invecklat och handlingen tappar sitt flöde. Författaren ska ha blivit hyllad för sitt skrivspråk, men jag kan tyvärr inte se varför. Istället tror jag att det är just språket som för mig drar ner betyget. Det är en gripande historia som hade kunnat engagera mig mer om språket varit annorlunda. Dessutom tycker jag att det stannar av lite väl mycket under de sista 100 sidorna och överlag känns ”Dotterns berättelse”, liksom ”Den tyska flickan”, lite hackig och osammanhängande. Det är en hemsk berättelse som i slutändan inte berör mig så mycket som jag hade hoppats, trots att jag i alla fall blir mer berörd av ”Dotterns berättelse”. Detta räcker för att ge den ett extra poäng, men jag är inte säker på om jag och Correa är någon bra kombination för framtiden. Vi får se.