DÖDSSYNDEN (TO KILL A MOCKINGBIRD)
Författare: Harper Lee
Antal sidor: 285
Första stycket: ”När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen. När den var läkt och Jem slapp ängslas för att han aldrig mer skulle kunna spela fotboll verkade han sällan besvärad av sin skada. Hans vänstra arm hade blivit något kortare än den högra, och när han stod eller gick hängde armen i rät vinkel mot kroppen med tummen parallellt med låret. Men han brydde sig inte ett skvatt om det, bara han kunde passa och dribbla.”
HANDLING:
Lilla nioåriga Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Inför Scouts oskuldsfulla ögon omstörtas den sömniga lilla staden och hon blir seende: hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss undslipper.
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Den store Gatsby” och undrat hur i alla världens bokhyllor den har lyckats bli klassad som en klassiker fick jag nu uppleva en bok som jag fullständigt förstår varför! ”Dödssynden” var en riktig läsupplevelse och en bok som varenda människa borde läsa. Det är en bok med mycket djup och tanke. Det handlar om en stad och en tid som genomsyras av oroligheter, fördomar och sorg i kombination med ett hett klimat. Ekonomin är i botten, de allra flesta är fattiga och människor måste hitta på sätt att underhålla sig själva med alla mån som finns. Det handlar om starka fördomar, rädsla, svårigheten i att växa upp, vad som är rätt och fel och framför allt vem som bestämmer vad som är rätt och fel. Det finns också en överväldigande känsla av dubbelmoral som man till slut bara vill kräkas på. Människor som förbannar Hitlers behandling av judarna bara för att vända sig om och i nästa andetag högljutt uttrycka sin avsmak mot att negrer vill beblanda sig med vita.
Scout som berättare ger en väldigt behaglig balans mellan ett tungt ämne och en barns uppfattning om lätthet och idyllen om en evig sommar i sällskap av goda vänner. Det är på ett sätt väldigt riskfullt att använda ett barn som berättare då risken finns att det skapar en naivitet och barnslighet som mest fördummar och förvirrar. Här passar det dock alldeles perfekt och författaren lyckas använda ett barns ögon till att komma sådär extra nära handlingen. Läsaren förstår mycket mer än vad Scout gör, men hennes okunskap och funderingar kommer aldrig i vägen. Scout som berättarröst visar en stark samhällskritik men det intressanta är att hon själv i slutändan blir en del av det. Vi är alla en del av samhället och kommer inte undan våra fördomar. Hon själv uttrycker sitt missnöje mot hur svarta behandlas, men är själv villig att tala illa om en pojke i klassen bara för att han är lortig och fattig. Handlingen visar en missgynnande och nedvärderande behandling inte bara mot mörkhyade utan mot människor i allmänhet. Det finns ett outtalat stigma i samhället där ditt beteende, ditt uppförande och hela din personlighet beror på vilken familj och släkt du fötts in i - Alla i den där familjen går så där, alla i den där släkten har problem med alkoholen, det är inte så konstigt att han är lortig han tillhör ju den där familjen, och liknande.
Jag möts av ett färgstarkt persongalleri där till och med bikaraktärerna är intressanta, men den jag mest fattar tycke för är Atticus, en människa med känsla för respekt, obeveklig, omtänksam och rättvis. Han blir själva grundpelaren i historien och handlingens rebell som trots motstånd står fast vid sin åsikt om lika behandlande och rättvisa. Han blir en del av en handling som verkligen tvingar dig att tänka. En handling som visar en bild av samhället som än idag är högst aktuell, om än på ett annorlunda sätt. Rasismen har inte på något sätt försvunnit, den visar sig bara på ett annat sätt. Språket är inte på något sätt svårläst men tar ändå en hel del tid att läsa. Det är en handling som man vill läsa långsamt, med vördnad och respekt. Finns det något att klaga på är det att starten är lite seg med mycket bakgrundshistoria som kanske känns lite överflödig ibland, men det tar sig snabbt och första delen blir lite som lugnet före stormen. En storm som verkligen blåste omkull mig.
