VAD HJÄRTAT ALDRIG GLÖMMER
Författare: Kelly Rimmer
Antal sidor: 430
Första stycket: ”Min vigselpräst var halvt ihjälsvulten, halvt ihjälfrusen och klädd i trasor, men han var uppfinningsrik. Han hade välsignat en bit mögligt bröd från frukosten och det fick fungera som oblat.”
HANDLING:
Trzebinia, Polen, 1939. Alina Dziak har vetat att hon kommer att gifta sig med sin bästa vän Tomasz sedan hon var 9 år gammal. Som förlovad 15-åring oroas hon inte av ryktena om att nazisoldater närmar sig den polska gränsen. Hon litar på sin familjs lugnande ord och drömmer i stället om dagen då Tomasz återvänder från universitetet i Warszawa. Sakta men säkert kryper ockupationen framåt. Snart slits Alinas lilla by sönder av rädsla och hat. Och just då, när hela deras liv är på väg att falla samman, försvinner hennes älskade Tomaz.
Florida, USA, 2019. När Alices älskade mormor läggs in på sjukhus hittar hennes familj en låda innehållande en liten lädersko, ett brev och ett foto på en ung man. Stroken som drabbat Alice mormor har påverkat hennes språkcentrum, men med hjälp av bilder och enstaka ord vädjar hon till sitt barnbarn att uppfylla hennes sista önskan: att resa till hennes barndoms Polen och hitta sanningen. Men vågar Alice lämna sin autistiske 7-årige son och sin högpresterande 10-åriga dotter med deras pappa, som har en helt annan syn på barnens behov, för att resa till Polen och nysta i familjens dunkla förflutna?
OMDÖME:
Jag har tidigare pendlat lite i mina känslor för Kelly Rimmers romaner. ”En mors bekännelse” var fantastisk medan ”Jag utan dig” inte var så speciellt märkvärdig. ”Vad hjärtat aldrig glömmer” lägger sig någonstans mitt emellan och blir en slags blandning mellan ”Näktergalen” och ”Den frusna trädgården”. Rimmer har sedan tidigare en farlig tendens att ibland tippa över lite för mycket åt det sentimentala hållet men här blir det en alldeles perfekt dos. Det är känslosamt men aldrig riktigt gråtmilt. Det handlar om att överleva, men också om att rädda de man älskar. Sedan uppskattar jag författarens förmåga att smidigt gå över till en historisk genre och dessutom lyckas göra både nutid och dåtid lika intressanta, om än på väldigt olika sätt. Alices familjeliv i nutid skapar en hel del sympati och trots att jag tycker att förhållandet mellan henne och hennes man ibland blir lite väl dysfunktionellt finns en väldigt trovärdig skildring av hur det är att ta hand om ett barn med speciella behov. Alina gestaltar dåtidens perspektiv och jag möts av en ständigt osäker verklighet som tvingar minsta lilla barn att växa upp och visa stort mod från ena dagen till den andra. Svängningarna är snabba och rädslan är stor men samtidigt står folket upp för sig själva och gör motstånd på alla sätt som går, som ett sätt att hålla kvar i den lilla skärva av hopp som är allt som finns kvar. Det göms mat, viskas om revolution, i skogarna springer unga älskande och jag slås av en fruktansvärd tanke som ofta uppkommer när jag läser romaner om andra världskriget: tänk hur många älskande par som smög i det fördolda, vars kärlek innebar någonting farligt, där många tvingades gå isär mot en osäker framtid med ett minne som enda tröst. Så många som levde i det dolda och så många liv som förstördes.
Jag uppskattar att Alina verkligen växer under handlingens gång, från en blåögd, naiv liten flickunge till en ung kvinna som visar sig besitta mer mod och styrka än man först trodde. Någonting som blir möjligt till stor del tack vare Alinas mamma, en karaktär som verkligen står ut i mängden med en vishet och en dold styrka utöver det vanliga. Historien knyts ihop alldeles ypperligt mot slutet och är lika vackert som fruktansvärt. Det enda jag har att klaga på är att någonting med dialogerna inte riktigt känns äkta, och det handlar främst om konversationerna mellan Alice och hennes man. Det drar ner betyget bara lite, men förutom detta var det en fantastisk roman.