ETT STULET LIV
Författare: Jaycee Dugard
Antal sidor: 266
Första stycket: ”En sak ska ni veta. Jag heter Jaycee Lee Dugard. När jag var elva år blev jag kidnappad av främmande människor. De höll mig fången på en bakgård i arton år och jag fick inte säga till någon vem jag var eller vad jag hette. Det här är min egen berättelse om hur en ödesdiger dag i juni 1991 förändrade mitt liv för alltid.”
HANDLING:
Jaycee Lee Dugard kidnappades på väg till skolbussen i juni 1991, inom synhåll från hemmet i South Lake Tahoe i Kalifornien. Bortförandet skedde mitt framför ögonen på hennes styvfar som förtvivlat försökte cykla ifatt bilen som Jaycee tvingats in i. Detta var den mardrömslika inledningen på ett försvinnande och en gåta som skulle som skulle förbli olöst i 18 år.
I augusti 2009 klev Jaycee Dugard och hennes två döttrar tillsammans med en man vid namn Phillip Craig Garrido in på kontoret hos en övervakare i Kalifornien. Deras underliga beteende väckte misstankar, som så småningom ledde fram till det ofattbara avslöjandet: att det var den sedan 18 år försvunna Jaycee som dykt upp på kontoret. Jaycee Dugards egen historia, som hon skriver själv, liknar en sorts ond, modern folksaga - det fasansfulla är att den är alldeles sann.
OMDÖME:
Det är alltid svårt att recensera en hemsk historia som bygger på verkliga händelser, liksom ”Pojken som kallades Det”. Det är utlämnande och träffsäkert. Det handlar om överlevnad och att alltid hålla kvar vid det lilla ljus som finns. Trots arton år i fångenskap med manipulation och både fysiska och psykiska övergrepp lyckas Jaycee ändå någonstans att hålla fast vid sig själv, en liten strimma av vem hon egentligen är och vad hon egentligen tycker om sina kidnappare trots att hon under en så lång tid tvingats hålla uppe en falsk fasad. Om själva innehållet känner jag inte att jag har någon rätt att kritisera eller döma, just för att detta i sig självt är någonting så ofattbart att ha gått igenom att det inte räcker att försöka sätta sig in i situationen för att ha en åsikt. Min kritik riktas därför istället till själva författarskapet.
Det märks att Dugard inte är en van författare, följsamheten i språket skiftar och upprepande, korta meningar riskerar att skapa en hackig läsning. Skildringen av fångenskapen känns i slutändan väldigt flyktig och i stort känns det som om detta verk mer är till för författarens egen bearbetning än någonting annat. Det känns obeskrivligt fel att beskriva denna bok som tråkig, men om jag tittar på den ur ett rent författarmässigt perspektiv så måste jag nog göra det. Som livsberättelse kan jag inte göra annat än träffas rakt i hjärtat av det ofattbart fruktansvärda, men det förmedlas inte på ett så bra sätt. Det känns som en bok jag bör läsa av ren skyldighet, dels för att få upp ögonen för allt hemskt som kan hända för att kunna motverka det bäst jag kan, dels för att inse hur väldigt bra jag har det om jag jämför med många andra som blivit utsatta för det mest obegripligt hemska. Jag bär ”Ett stulet liv” med mig, men ur ett rent litterärt perspektiv var det ingen stor upplevelse.