FASANJÄGARNA
Författare: Jussi Adler-Olsen
Antal sidor: 367
Första stycket: ”Ännu en knall från ett skott över trädtopparna. Drevkarlarnas rop hördes mycket tydligare nu. Pulsen dunkade mot trumhinnorna och den fuktiga luften pressades ner så hårt och snabbt i lugnorna att det gjorde ont. Spring, spring, inte ramla. Jag kommer inte upp igen om jag ramlar. Helvetes skit! Varför får jag inte loss händerna? Åh, spring, spring... sch... de får inte höra mig. Har de hört mig? Är det nu det händer? Ska mitt liv verkligen sluta så här?”
HANDLING:
Carl Mørck på Avelning Q, polisens cold case-avdelning, får en ny mapp på sitt bord: år 1987 hittas ett syskonpar brutalt mördade i en sommarstuga. Polisens utredning pekar på att mördaren finns bland en grupp unga internat-skolelever som kommer från några av de rikaste familjerna i Danmark, men bevisen är inte starka nog och utredningen läggs på is. Flera år senare erkänner en av de misstänkta att han låg bakom morden. Därmed anses brottet vara uppklarat.
Men när Carl börjar gräva i materialet upptäcker han att något är galet. Tillsammans med sin assistent Assad börjar Carl utreda kopplingen mellan den hemlösa Kimmie och tre av landets mäktigaste män. De letar desperat efter Kimmie eftersom hon har information som kan krossa dem. Kommer de att hitta henne? Och vill de verkligen det?
OMDÖME:
Efter att ha läst ”Kvinnan i rummet” var jag på det säkra att jag ville läsa minst en del till i serien om ’Avdelning Q’ och ”Fasanjägarna” står som en fin övergång från första boken om Mørck och Assad. Deras vänskap och partnerskap fördjupas och resonansen mellan dem blir bara mer och mer intressant. Jag gillar verkligen deras perfekt dysfunktionella förhållande, det känns trovärdigt och innehåller så mycket mer än bara motsatser - det är gnabb och bråk, missförstånd, förståelse, frustration och känsla - en vänskap som håller ihop just för att den på ett sätt är så skör. Sedan har jag verkligen kommit att uppskatta Carl Mørck som karaktär. Han skulle kunna vara den extremt stereotypiska buttra, lite småsura, socialt klumpiga poliskommissarien som inte spelar efter några regler utom sina egna, och till viss del är han också det, men samtidigt är han så mycket mer på ett sätt som inte riktigt går att förklara. Han är svår att komma nära inpå, lite avig, definitionen av envis, intuitiv, listig och rent ut sagt riktigt ’bad ass’! Han är en skitstövel med ett stort hjärta och lyfter verkligen hela handlingen. Ett plus är även att resterande karaktärer även de är väldigt intressanta där minsta bikaraktär får sin plats i rampljuset med tillhörande tankar och känslor. Framför allt Kimmie står som en tvetydig karaktär som väcker skiftande känslor genom att ge en bild av våld som en slags helgad handling. Vem är denna människa? Vad är hennes rätta personlighet? Och är det rätt eller inte att känna sympati för denna brutna människa? Det skapar en väldigt tät handling.
Själva handlingen i sig är inget att klaga på, en ganska renodlad deckare där handlingens gärningsmän inte lämnar mycket att önska. Det är ingående, målande, grovt, hemskt, manipulativt och osäkert. Vem går att lita på? Vem styr och varifrån? Språket är rättframt med en stark ironisk touch som jag verkligen uppskattar och framför allt Mørcks tankar bjuder på en hel del mörk humor som verkligen sätter lite extra krydda på berättandet och snyggt balanserar upp allt det våldsamma som förekommer. Dock blir det lite rörigt på sina ställen, handlingen följer många trådar och det är många perspektiv som återger den. Sedan får jag en svag känsla av det där som jag inte riktigt tycker om i romaner: att det ibland blir bara lite för mycket, bara lite för pretentiöst, som att författaren försöker bara lite för mycket och skulle gjort bäst i att hålla sig till ”less is more”. Detta framhävs främst för att jag har första delen i serien att jämföra med, men jag har inga problem att tro att författaren kan gottgöra för detta i kommande delar, för det är klart att jag vill fortsätta läsa om ’Avdelning Q’!
