KVINNORNAS STAD
Antal sidor: 452
Första stycket: ”Jag fick ett brev från hans dotter häromdagen. Angela. Jag har tänkt på Angela många gånger genom åren, men det här var bara tredje tillfället vi faktiskt hade kontakt. Första gången var 1971 när jag sydde hennes bröllopsklänning. Den andra var när hon skrev och berättade att hennes far hade dött. Det hände 1977. Nu skrev hon för att tala om att hennes mor hade gått bort. Jag vet nte riktigt hur Angela väntade sig att jag skulle ta den nyheten. Kanske gissade hon att det skulle få mig lite ur balans. Fast jag tror ändå inte att det var illa menat. Angela är inte skapt på det viset. Hon är en bra människa. Och ännu viktigare, hon är intressant.”
HANDLING:
Sommaren 1940 anländer nittonåriga Vivian Morris till New York. Vivians talanger med nål och tråd ansågs otillräckliga av internatskolan, men som sömmerska på Teater Lily, hennes okonventionella faster Pegs charmiga men ökända teater på Manhattan, duger de alldeles utmärkt. Vivian hyllas av alla showgirls för att hon kan omvandla tygtrasor till kreationer värdiga gudinnor.
I det som under kriget blir en märklig kvinnostad försöker Vivian vara fri och göra det hon vill. Och när legendariska skådespelerskan Edna Watson kommer för att spela i Teater Lilys mest ambitiösa show någonsin, hänförs Vivian av magin som uppstår i denna gnistrande stjärnas kölvatten. Men läxor måste läras, och bittra misstag måste göras. Vivian inser att hon behöver lära sig att leva flera liv för att få det hon vill ha.
OMDÖME:
Det här var bara, WOW! Årets hittills bästa bok. Jag har tidigare läst ”Eat pray love” som jag inte tyckte var någonting särskilt, för att sedan läsa ”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” som verkligen imponerade på mig, och nu har jag läst ”Kvinnornas stad” som jag tror det blir närmast omöjligt för författaren att toppa. Det var en fantastisk roman, en historia att verkligen förlora sig själv i och jag nästan började läsa lite långsammare än vanligt för att jag inte ville att den skulle ta slut och jag missade till och med nästan mitt stopp på pendeln några gånger. Jag möts av starka kvinnor med en självsäkerhet utan dess like som alltid är sig själva i en tid som inte riktigt hänger med dem. Det handlar om att vara ung och dum för att växa upp och bli gammal och vis. Det är sensuellt, storslaget, underhållande, kompromisslöst och riktigt svallande. Karaktärerna är sannerligen intressanta, ofta överdrivna men aldrig klyschiga, lite för mycket på ett bra sätt men aldrig för mycket. Det är karaktärer som man innerligt önskar existerade i verkligheten så man kunde träffa dem på riktigt och de är framförda med stor insiktsfullhet. Förutom ett sprakande persongalleri möts jag av ett fantastiskt porträtt av New York under 1940 till 60-talet där andra världskriget vävs in mellan raderna som en mörk skugga, och mitt i detta finns teatern som en skrikande färgklick och jag fängslas verkligen av teaterlivets glammiga, men också tuffa, vardag. Pråliga tyger och champagne blandas med fattigdom och bakfylla. Det är repetitioner, prålig inredning, fluffiga tyger, glittrande kostymer, musiknummer, dans, strålkastare och storslagna framträdanden.
Språket är intelligent och lyckas hålla intresset på topp genom att ständigt använda nya ord för att beskriva liknande händelser (för mycket upprepande festande blir det), det blir aldrig repetitivt och tråkigt utan jag läser med samma intresse och engagemang från första till sista sidan. Språket är också rappt med mycket humor som vid flertalet tillfällen får mig att skratta högt. Handlingen ges genom Vivians äldre ögon som en slags minnesbild av hennes ungdom och det är just hennes syn på livet och sättet att framför det som får mig att skratta. Det är så rättframt, personligt och stundvis sarkastiskt med liknelser och ett berättande som verkligen känns nyskapande. Dessutom ett väldigt smart sätt att ge handlingen extra djup då berättaren själv varit med om händelserna och kan reflektera över vad som hänt och framför allt granska sig själv som en, enligt Vivians egna ord, nittonårig idiot. Det mest fascinerande är att jag verkligen älskar att lyssna på Vivian, som ett litet barn med lysande ögon, trots att jag egentligen inte tycker om henne så värst mycket. Hon är högfärdig, snobbig, lite småkonstig och inte så speciellt sympatisk, men hon berättar sin historia utan genvägar och försköningar och försöker aldrig att ställa sig själv i bättre dager utan står för den hon är och de misstag hon begått. Överlag är alla kvinnor i romanen karaktärer att både älska och förakta, men alla att respektera.
Trots sina 450 sidor blir ”Kvinnornas stad” aldrig på något sätt utdragen och intresset hålls uppe ända in till slutet, trots att de sista 200 sidorna mattas av och byter riktning från vad boken först handlade om. Det blir istället en helt annan typ av spänning som fungerar i sin vardaglighet. Själva upplösningen är ingenting storslaget, snarare fint och stämningsfullt, men det gör ingenting Jag har varit med på en storslagen resa i glamourens New York och det känns lite tomt när sista sidan är läst och jag inser att jag måste lämna denna fantastiska miljö och dess minst lika fantastiska karaktärer, och det är alltid ett bra betyg.